Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Etikett: Uppsittning

När Right blir Wrong och Left blir Right

Yvonne och Ylva vintern 1976

För er som läste mitt förra inlägg om uppsittning så kan jag berätta en historia från min allra första tid som ridlärare.  Just vid detta tillfälle så var det meningen att jag skulle lära mina helt oerfarna elever den ädla konsten att sitta upp i sadeln på rätt sätt.

En av mina första hästar var ett halvblodssto vid namn Ylva. Ylva det var en mycket klok och förståndig häst, välriden, tålmodig och en väldigt bra läromästare.

När jag för för 40 år sedan startade min verksamhet så hade jag tre hästar, det var förutom Ylva,  ett varmblod och ett gotlandsruss. Detta betydde att när det kom till att lära de lite mer storvuxna ryttarna att rida så blev det att sitta upp på Ylvas breda och trygga rygg.

En del av dessa elever var män. Nu ska jag verkligen inte dra alla män över en kam men en del, (och synnerligen den jag nu ska berätta om), hade lite svårt att lyssna färdigt på sin unga och gröna ridlärare(= jag) när hon försökte ge instruktioner för hur en regelrätt uppsittning skulle gå till. Detta gällde för övrigt de flesta  andra instruktioner också jag försökte mig på att ge denne man.

Ylva var liksom jag skolad i den gamla skolan, dvs ALL uppsittning och hantering skulle ske från hästens vänstra sida och allt annat var helt omöjligt i hennes värld.

Så när hon började ana att denna rätt fullvuxna karl ämnade att ta sig upp på hennes rygg så gjorde hon sig lite extra beredd och tog ett rejält stöd i sina båda högerben. Med båda högerhovarna ordentligt jordade och med starka muskler gjorde hon sig redo att ta emot sin ryttare upp på sin rygg.

Det var bara det att min ouppmärksamme elev helt hade missat det där med vänster sida och inte heller uppfattat att man skulle vänta på att ridfröken gav klartecken för uppsittning. Resolut hade han stoppat in sin vänstra fot i den högra stigbygeln och med ett ordentligt grepp i fram och bakvalv tog han ett kraftfullt tag för att dra sig upp i sadeln.

Vilket resulterade i att  stackars Ylva naturligtvis stöp som en fura rakt över sin tilltänkte ryttare.

Det gick bra för alla inblandade, ingen skadade sig. Ylva blev i och för sig med all rätt väldigt förorättad och undanbad sig å det bestämdaste att få denne ”ryttare” på ryggen igen. (Vilket kunde ordnas)

Denne lite för ivrige och något för ouppmärksamme ryttaren blev lite mindre ivrig och något mer uppmärksam efter den incidenten. Han fick sig en tankeställare som gjorde honom till en mycket mer ödmjuk elev och människa. Vilket naturligtvis inte höll i sig länge för  14 dagar återgick han föga oförväntat  till sitt gamla vanliga överimpulsiva jag och köpte sig en egen häst.

Men det är en annan historia.

Ylvas åsikt var dock att den enda häst denne ryttare skulle ha var denna:

 

Myter inom hästvärlden (del 1)

kavalleriTrots att det runt om i världen bedrivs rätt mycket forskning om och kring hästar så lever många myter och rena felaktigheter kvar. Dessa myter är ofta baserade på gamla och omoderna kunskaper och sitter djupt rotade hos många hästägare.

Ta bara en sådan sak som varför man sitter upp på hästen från vänster sida.

På de allra flesta ridskolor runt om i Sverige så lär man alla elever att man ska sitta upp från ”rätt” sida. Rätt sida är lika med vänster sida. Om man sitter upp från höger sida så sitter man alltså upp på ”fel” sida. Om någon dristar sig till att fråga varför man sitter upp på vänster så kan svaren variera men många gånger vet inte ridfröken själv riktigt varför och hävdar därför oftast bestämt att ”det har man alltid gjort och därför gör vi så nu också! Punkt!”

För visst vet ni alla vid detta laget att man sitter upp från vänster sida därför att soldaterna för(mycket) länge sedan red med sabel (eller annat jämförbart stickvapen)? Och för att de flesta av dessa soldater var högerhänta och därmed bar sin sabel på sin vänstra sida för att  lätt kunna komma åt att ta dra upp den när den lede fi skulle sablas ner.

Så häng med nu! Soldaten stod därför på hästens vänstra sida, med ryggen mot hästens huvud, stoppade in tårna i stigbygeln, tog ett stadigt tag med vänsterhanden på framvalvet för att sedan  elegant och smidigt  svinga sig upp i sadeln. Utan att  sticka eller ens peta på sin häst med sabeln.

På detta sätt fick jag också lära mig att jag skulle sitta upp när jag för drygt 50 år sedan började min ryttarkarriär. Någon större hänsyn togs inte, (av den för dagen straffkommenderade militära ”ridläraren”), att den som skulle upp på den 155 cm höga hästen inte var en fullvuxen karl utan en liten 7-åring som knappt  var två äpplen hög (hade man haft en sabel så skulle den säkert varit mycket längre än jag) Jag har förträngt hur det egentligen gick till  så där från allra första början men på något sätt så tog man sig ju upp på hästryggen även om det troligtvis inte kunde räknas varken som smidigt och elegant.

Lite lättare blev det ju med tiden, med åren så växte ju benen och att sätta upp foten i stigbygeln innebar inte längre att man behövde utföra någon slags stående spagat med foten rakt upp ovanför huvudet. Det jag dock alltid har haft lite svårt att utföra är den eleganta svingen upp i sadeln. Mitt vänstra knä och fotled har alltid undrat över nödvändigheten att vid varje uppsittning få ledband, ligament och senfästen omvridna och uttöjda.  För att blidka mina protesterande leder så blev oftast resultatet att jag sågs utföra en slags enbent steppdans på höger fot  för att placera mig i en mer ergonomiskt tillåtande uppsittningsposition.

Sedan en lång tid tillbaka vet jag att det inte finns någon sida på hästen som är mer rätt än den andra, så mina elever får öva sig att sitta upp från både höger och vänster sida. Det är bra träning för ryttaren och det är också bra för hästens kropp att variera uppsittningssida. Och avsittningsida förstås!

FergusDessutom använder vi alltid uppsittningspall här på Sörgården, vilket troligen skulle få min gamle ridlärare på Strömsholm att spränga ett eller annat blodkärl om han hade kunnat se. På den tiden så ansåg man att kunde man inte sitta upp på korrekt sätt, dvs på vänster sida och från marken, så var ridkarriären slut och behövde man pall för att komma upp så var man antingen för gammal för att rida eller räknades som handikappad.

För att spara på hästarnas ryggar och skona ryttarnas leder så sitter vi dessutom upp i rörelseriktningen. Dvs vi står på pallen, har ryggen mot hästens bakdel, stoppar in adekvat fot i stigbygeln (för att inte få fel utsikt efter uppsittning) båda händerna på framvalvet och svingar därefter vi oss (med viss variation) graciöst upp i sadeln.

Detta fungerar ypperligt för samtliga inblandade.

Såvida du inte är på väg ut i strid förståsarmébritish-kavalleri-21594758

© 2018 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑