Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Etikett: ridtravare

Statistik kan ju faktiskt vara kul också!

Det är aldrig för sent att börja med något nytt!

Det är aldrig för sent att börja med något nytt!

Eftersom att jag fortfarande lever i morfin och smärtdimma efter operationen så blir mina blogginlägg därefter.  På idéstadiet och i tanken är mina texter fantastiska, inspirerande och originella.

I det verkliga livet efter att ha passerat från hjärnan via tangentbordet till skärmen så inser jag att de djupa och tänkvärda debattartiklar eller hysteriskt roliga kåserier som jag med hjälp av rättstavningsprogrammet åtminstone någorlunda grammatiskt lyckats pränta ner inte är några mästerverk precis.

Inte för att jag skrev sådana innan operationen heller men  jag är i iallafall så pass klar i huvudet att inse att det nog är bäst att vänta några veckor innan jag kanske kan börja stå för det jag skriver igen.

Därför bjuder jag på en nördig, tråkig och torr bloggstatistik istället.

Fast för mig är den bara härligt nördig och väldigt rolig och intressant att läsa.

Första blogginlägget skrev jag den 15 november 2014 Det är aldrig för sent att börja med något nytt och har sedan till idag  publicerat 86 inlägg till (plus detta).

Antal läsare var från början lite trevande men det tog sig och till denna stund har jag haft ca 88 200 besökare! Vilket jag tycker är fantastiskt bra med tanke på att det endast är 87 inlägg.

Ingefärsshot - Receptet är det mest lästa inlägget

Ingefärsshot – Receptet är det mest lästa inlägget

Mygga

Insektsmedlet – Receptet

Flest läsare är det fortfarande Ingefärsshoten som haft med drygt 20 400 besök. Därefter kommer receptet på Insektsmedlet med drygt 5 500 st (Hoppas att det ska vara många hästar och hästägare till nytta).

Det var faktiskt bättre förr

Det var faktiskt bättre förr

5000 läsare har Det var faktiskt bättre förr som skrevs i februari 2015 och handlar om mobbing inom hästvärlden och min syn på detta.

Tips till Dig som fryser

Tips till Dig som fryser

Mest uppmärksammat har inlägget om plasthandskarna som ett ett hjälpmedel mot förfrysta fingrar Tips till alla ni som fryser som jag la ut i november 2015. Det blev en artikel i Expressen och även intervju med VK efter det och ca 4 500 som besökte bloggen för att läsa om tipset.

2016 fick bloggandet ett ordentligt uppsving då jag antog utmaningen #Blogg100 vilket går ut på att man ska skriva minst 1 inlägg per dag i 100 dagar. Det gick riktigt bra och statistiken sköt i höjden även om flest antal läsare blev i januari 2016 med 23 371 besök vilket var innan den utmaningen startade.

Siffran kommer från det bland annat ett av de enda inlägg som jag faktiskt tagit bort pga de otroligt otrevliga och elaka kommentarer jag fick när jag uttryckte min åsikt och många gånger avsky över vad en hel del elithästar runt om i världen får utstå i människans tjänst. Jag står fortfarande för mina åsikter, det kan aldrig vara vackert eller njutbart att se hästar skadas och plågas enbart för att människor vill vinna ära, pengar och berömmelse. Men just då och just nu är jag inte tillräckligt stark för att ta den striden så jag valde att ta bort inlägget så får jag se om jag publicerar det igen längre fram när min kropp läkt ihop igen.

Blogg100 utmaningen kommer jag inte att fixa i och med det nästan 3 veckor långa uppehållet men jag ska försöka komma igång igen så smått och hoppas att folk även fortsättningsvis ska gilla att läsa mina inlägg.

Det är ju fantastiskt roligt att skriva och ännu roligare är det när man ser att det faktiskt är människor från hela Sverige(och faktiskt även från övriga Europa) som läser mina inlägg. I snitt har det sedan januari 16 varit 468 st besökare per dag vilket är en otrolig siffra i min värld!

Nu ska jag koncentrera mig på att bli pigg och stark igen så att det även blir ork över att sitta vid datorn.

Innan jag opererade mig var jag kaxig och påstod att jag skriver ju inte med knäna, men se där hade jag allt fel. Knäna är viktigare än vad man tror och det går inte ens att stava rätt utan dom. Så allteftersom jag läker så kommer det nog att komma fler texter också.

Ut med det gamla och in med det nya

Ut med det gamla och in med det nya

Men HALLÅ! Vad ÄR trab egentligen?

Ena gruppen jobbar på banan medan de andra ser på

Söndag den 8 november var jag inbjuden till ett gäng glada tjejer i Ström, (en by strax utanför Umeå) för att hålla en ”prova-på-kurs” i trab.

Kursen inleddes tidigt på morgonen med att alla 11 deltagare samlades för en gemensam genomgång där jag förklarade vad trab innebär och vilka regler som gäller om man skulle vilja tävla i  den grenen.

För er som inte stött på benämningen trab tidigare så är detta inte någon förkortning, vilket man skulle kunna tro, utan en tävlingsform anpassad för ridtravare (varm och kallblod samt ponnyer) och anordnas i Svenska Ridtravarförbundets regi.

Trab har vissa likheter med Working Equitation WE, Bruksridning, Trail mm och går ut på att förbättra kommunikationen mellan häst och ryttare.

Så här definieras trab i tävlingsregIementet: ”I trab får ekipagen bl.a träna på att lösa problem och situationer som de skulle kunna ställas inför i verkliga livet. För att klara en trabbana krävs god koordination, finmotorik, samarbete och kommunikation mellan häst och ryttare. Målet med trab är att få säkrare ekipage som samarbetar och förstår varandras finaste signaler. En välutbildad trabhäst kan exempelvis vara en säkrare häst att umgås med på uteritter och i trafik.”

Trab tävlas i olika svårighetsgrader, det finns Lätt, medelsvår och svår klass. Alla som är det minsta intresserade kan gå in på Svenska Ridtravarförbundets hemsida och läsa mer om tävlingsregler och  de olika delmoment som ingår i en trabtävling. En mycket trevlig och sympatisk regel är att det i trab inte är tillåtet att rida med spö eller sporrar.

Här hos oss i norra Sverige är tävlingsformen ännu inte så stor och de flesta jag träffar har aldrig hört talas om trab. Men roligt nog ökar intresset i en rasande takt och då allt fler upptäcker hur roligt, nyttigt och utvecklande det är att träna trab och (om man vill) delta i trabtävlingar så är jag övertygad att det ganska snabbt kommer att bli en stor tävlingsgren med många utövare.

I dagsläget är det pay-and-trab som anordnas runt om i vårt distrikt och där deltar alla sorters hästar och ponnyer. Det är inte bara folk med ridtravare som tycker att trab är jätteskoj och alla är varmt välkomna till dessa träningstävlingar! Sedan förra hösten har det anordnas ett antal tävlingar och fortsättningsvis kommer det att anordnas en pay-and-trab i slutet av november och en i december. För mer info om dessa rekommenderar jag att man går in på Ridtravarförbundets hemsida och klickar sig vidare till Västerbottensdistriktet eller håller koll på facebooksgruppen Ridtravare i Norr.

Och vill man träna och lära sig mer om trab så går det utmärkt att likt tjejerna i Ström ta kontakt med mig för att gå kurser och ta lektioner.

Fler deltagare i Ström

Fler deltagare i trabkursen i Ström

Efter teoridelen så fortsatte söndagen i Ström med att deltagarna delades in i 2 grupper för att tillsammans med hästarna ta sig till ridbanan och testa några av de delmoment som kan ingå i en trabbana.

Halter och ryggning på olika platser och med olika svårighetsgrad är obligatoriska men de övriga delmomenten kan på tävling variera från gång till gång. Det gäller alltså att träna på det mesta så att både häst och ryttare väl förberedda på allt från broar till fladdrande parasoll. Det är också ofta med trånga utrymmen/passager, slalombanor, presenningar, flytta och hämta föremål, små hopphinder, travbommar, upp och avsittning mm mm.

I min värld är det självklart att man börjar träna sin häst och sig själv från marken med kontakt och kommunikationsövningar. Därför startade jag lektionerna med en kortare genomgång av hur repgrimman fungerar och hur man använder sig av det långa träningsrepet. Det är ju inte helt enkelt att hantera för de deltagare som var ovan men både människor och hästar var riktigt duktiga och läraktiga.

Alla ekipage fick sedan avsuttet testa de utmaningar jag valt att ta med denna kursdag så att samtliga inblandade på ett lugnt sätt fick bekanta sig med övningarna. Vi gick igenom hur vi människor kan tänka och agera för att på bästa sätt bli hästens pålitliga guide när man ska presentera  den för nya och kanske skrämmande saker och situationer. Att vara en trygg och harmonisk människa som hästen kan lita på vad som än händer är ju något att eftersträva i allt vad man gör med sin häst, inte bara på trab-banan.

Ida och Hilding i rutan

Ida och Hilding i rutan

 

Karin och Zagge tränar att stå på plattan

Karin och Zagge tränar att stå på plattan

Jag lånade Åsas häst Lucky för att visa hur man kan tänka för att få hästen att stå på plattan

Jag lånade Åsas häst Lucky för att visa hur man kan tänka för att få hästen att stå på plattan

Ida och Hilding tränar att gå i trångt utrymme

Ida och Hilding tränar att gå i trångt utrymme

Eleonora fick lite några tips på hur man kan få Mjösen att stå stilla vid uppsittningspallen

Eleonora fick lite några tips på hur man kan få Mjösen att stå stilla vid uppsittningspallen

Alma och hennes fina ponny Romeo*

Alma och hennes fina ponny Romeo*

Därefter var det dags för de ryttare som ville att sitta upp och rida igenom de olika  delmomenten.

 

Maria och Belizta

Maria och Belizta

Ida och Palle plockar upp läskiga väskan

Ida och Palle plockar upp läskiga väskan

Pernilla och Zagge på plattan

Pernilla och Zagge på plattan

Maria och Belizta på plattan

Maria och Belizta på plattan

En rak och fin ryggning mellan bommar av Frida och Moon

En rak och fin ryggning mellan bommar av Frida och Moon

Frida och Moon gör en fin vändning i rutan.

Frida och Moon gör en fin vändning i rutan.

Jaana och Mjösen rider igenom den trånga passagen

Jaana och Mjösen rider igenom den trånga passagen

Samtliga ekipage var riktigt duktiga med läraktiga och fokuserade hästar och människor! Jag är jätteglad att jag fick förmånen att komma och hålla denna Prova-på-kurs och jag hoppas att alla  känner sig inspirerade att fortsätta att träna så kanske vi syns på någon tävling framöver.

Fast när dagen led mot sitt slut så jag tror att både två och fyrbenta kände sig lite som Zagge!

Pernilla och Zagge efter en väl genomförd kursdag

Pernilla och Zagge efter en väl genomförd kursdag

Allt går om man vill och ingenting är omöjligt!

Jag hade ju inte tänkt skriva så mycket nu under några veckor utan koncentrera mig på alla kurser och utbildningar som anordnas i princip dagligen här på gården. Under våren är det ju dessutom så mycket annat som ska ordnas och fixas med innan sommaren kommer att tiden inte riktigt räcker till.

Men så fick jag syn på denna video och kunde inte låta bli att med hjälp av min blogg få sprida den vidare så att fler ska få se den.  Den visar Linnea Rosenberg  som på sitt varmblod Apnea startar i sin första Msv B dressyr med procenten 63,25.  Linnea har gjort ett mycket bra arbete med sin häst och är en stor inspirationskälla för alla med Ridtravare. Hon visar på ett föredömligt sätt att allt är möjligt och ingenting är omöjligt!

Med kärlek, tålamod, kunskap och målmedvetenhet så kan man komma långt oavsett om hästen från början egentligen är avlad för att springa fort framför en vagn.  Även om inte alla har för avsikt att tävla dressyr utan är nöjd med att ha en fin och trevlig hobbyhäst så visar duktiga Linnea och hennes fina Apnea att allt går, bara man vill tillräckligt mycket.

Alla som känner mig vet ju att mitt hjärta brinner för Ridtravaren och att jag verkligen på alla sätt vill hjälpa till att höja statusen på dessa fantastiska och allsidiga hästar.  Många, många fler varm och kallblod borde, likt Apnea, få  möjlighet att få fortsätta sina liv som  uppskattade ridhästar efter att travkarriären avslutats.

Så jag uppmanar återigen alla! Köp en Ridtravare, du kommer inte att ångra dig. Jag lovar!

 

Det var faktiskt bättre förr!

blandat 20100508 043På många platser i dagens värld finns  ett stenhårt klimat som får unga människor att må dåligt och känna sig mindre värda. Detta gäller dessvärre även i en miljö man tycker skulle vara förskonad från mobbning och särbehandling nämligen bland hästmänniskor. Många gånger utsätts unga människor för rent kränkande behandling av sin omgivning enbart för att hästen de rider och tränar  råkar ha vita siffror på halsen. Det finns en attityd som skapar ett ”vi och dom”och som utesluter de som inte har en häst med rätt stamtavla.  Tjejen i filmen nedan visar ett stort mod och styrka när hon berättar om sina erfarenheter och är värd all beundran för att hon orkat stå på sig och inte ge upp sina drömmar men  samtidigt  blir jag ledsen, upprörd och bestört över att filmen ens  ska behöva spelas in! Det borde vara en självklarhet att få utöva sitt hästintresse utan att hela tiden behöva bevisa något och alltid slå ur underläge.

Se filmen här!

 

1977 startade jag ridskolan i Nordmaling och de hästar som vi då hade att tillgå var ett gotlandsruss, ett äldre svenskt halvblodssto och en varmblodstravare. Alla fungerade precis lika bra, oavsett ras på lektionshästen och ingen  hade några åsikter om att lektionen skulle vara mindre bra om man fick rida varmblodet än någon av de andra. Under åren som kom införskaffades allt fler hästar, vi köpte in och vi lånade hästar och ponnyer av alla de slag och storlekar lämpliga för vår ridskoleverksamhet.  Det var även ett flertal både varm och kallblodstravare som utan några som helst problem fungerade precis lika bra som vilka andra hästar som helst. Och INGEN pratade på den tiden nedsättande om dessa hästar, tvärtom så minns jag att vi beundrade dessa hästars egenskaper och att mina elever väldigt gärna red dom på sina lektioner.

Ute på tävlingsbanorna så var det ofta ridtravare med i startfälten och de både hoppade och gick dressyr. Och återigen, INGEN tyckte det var något konstigt med det heller. Alla hästar var med och tävlade på samma villkor och det gick alldeles utmärkt utan att någon tittade snett på någon annan på grund av vilken sorts häst de red. Snarare tvärtom, toleransnivån var hög och man imponerades av dessa ridtravares kämpaglöd och utstrålning. Och när man tänker tillbaka så var ofta dessa  ekipage som gjorde störst intryck och som också har fastnat i minnet.

Men så hände något, attityden förändrades och snart blev det fult att rida travare. De som hängde kvar vid sina varm och kallblod räknades som sämre ryttare och hur bra och skickligt de egentligen än red så räknades det inte. Man skulle rida ”riktiga” hästar för att tas på allvar och ses som en seriös hästmänniska. De som envisades med att rida på sina ”gammtravare” behandlades väldigt styvmoderligt och den allmänna åsikten var att man skulle hålla sig i skogen och man var inte längre välkommen på  tävlingsbanor och  ridkurser.   Och att ha travhästar ute på ridklubbarna blev helt uteslutet, plötsligt dög de inte och  ridtravarna  fick avvecklas för att  ridskolorna inte  skulle räknas som oseriösa och  dåliga.

Varför det blev så kan naturligtvis diskuteras och jag kan  se ett flertal aspekter till att det blev så. T e x har  ett riktat avelsarbete skapat travhästar som är alltmer specialiserade inom sitt område och ridbarheten har naturligtvis inte varit något man prioriterat när man velat föda upp framtidens travstjärnor. Det krävs också ett tålmodigt och  målmedvetet arbete från en duktig ryttare att skola om en aktiv travhäst till att bli en välutbildad ridhäst och just tålamod verkar dessvärre många gånger vara en bristvara hos många människor.

MEN trots detta så finns det ändå massor av jättefina hästar som, fast att de var menade att springa på våra travbanor, fungerar precis lika bra som ridhästar. Och det finns massor av människor som faktiskt älskar sin hästar precis lika mycket oavsett om de har frysmärkning på halsen eller inte!

Det som är så obegripligt, sorgligt och frustrerande är att attityden hos väldigt många hästmänniskor fortfarande är att det är ”fult” att rida vissa sorters hästar medan det är ”fint” att rida andra! Här har ridklubbar, ridinstruktörer och utbildningsanstalter ett stort ansvar att se till att alla, oavsett vilken typ av häst man rider eller vilken ras den hästen har, får möjlighet att känna samhörighet och vara välkommen att delta i alla aktiviteter utan att någon ska titta snett och komma med nedsättande kommentarer.

Är det inte dags att vi backar bandet och blir mer tillåtande igen? Se till att barn och ungdomar fostras på ett bättre sätt där en medmänsklig värdegrund prioriteras och grundläggs. Vuxna måste gå före som goda exempel och få barnen att förstå det  inte finns sämre eller bättre hästar utan att alla  rätt och slätt är hästar! Låt folk få rida vilka hästar de vill, så länge man inte skadar sig själv, hästen eller någon annan så kan det ju knappast ha någon betydelse vilken ras hästen har. Så länge ryttare och häst har roligt tillsammans, trivs och utvecklas spelar det väl ingen roll om hästen är liten eller stor, brun eller svart?

Eller att den råkar ha några vita siffror på halsen!

Lonius

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Precis som de allra flesta hästtokiga tjejer så var min allra högsta önskan när jag var liten att jag skulle få en alldeles egen häst! Under hela min uppväxt läste jag alla flickböcker som fanns och drömde mig bort till en värld där hästar räddades ur dramatiska stallbränder, från fasansfulla hästhandlaröden eller ur osympatiska och dryga rikemansdöttrars välmanikyrerade och hårdhänta händer. I denna rika fantasivärld var det alltid jag som var den lilla hjältinnan som efter diverse äventyr och vedermödor till sist fick sin älsklingshäst och som sedan, (naturligtvis mot alla odds), vann ära, respekt och alla rosetter och pokaler värda att erövra.

Jag kunde på den tiden gå och eller cykla miltals bara för att få se eller klappa en häst över ett hagstaket för att sedan nöjd och lycklig ta mig hem lika lång väg igen. Visserligen red jag lektioner på Stora Ridskolan och var även stundtals någon slags skötare till ett par av hästarna där plus att min mormors gamla arbetshäst Gullvivan stundtals fick rycka in och under protest agera ridhäst. Men det räckte inte på långa väga för att släcka min brinnande längtan efter en egen Häst. Den med stort H!

Efter några års hästuppehåll där jag ägnade mig mer åt obligatorisk tonårsrevolt än skolarbete och studier så fanns ändå hela tiden drömmen om en häst i bakgrunden och när det så småningom inte längre var roligt att enbart vara pubertal tjurskalle och nejsägare så hittade jag lämpligt nog denna annons i vår lokala dagstidning.

”Varmblod 3 år, hingst, helt orinriden och totalt talanglös som travhäst. Hyfsat hanterbar och jättesöt, så länge du inte knäpper med fingrarna eller håller i ett spö. Frisk, förutom 2 halvkassa framben. Säljes för 3 600 kr (ej prutbart) Gärna till 2 stryktåliga tonårsflickor med helt aningslösa och okunniga föräldrar!”

Så stod det naturligtvis inte i annonsen men kunde ha gjort det om säljaren hade varit liiite mer ärlig och liiite mindre angelägen om att snabbt bli av med hästen.
Jag och min lillasyster hade tillsammans lyckats med konststycket att genom diverse extrajobb (oftast barnvaktande mm) jobba ihop den otroliga summan av 3 500 kr. Minns att detta var 1974 och att det var enormt mycket pengar på den tiden. Åtminstone var det för oss två fattiga systrar en mindre förmögenhet då vi kom från en stor familj som av nödvändighet var vana att vända på vartenda öre för att få vardagen att gå ihop.

Och troligen kan alla också leva sig in i vår bottenlösa förtvivlan när ägaren/säljaren visade sig inte kunna tänka sig att pruta den 100-lapp som fattades för att vi skulle kunna betala för hästen!

Lösningen kom efter många och hårda förhandlingar (fler och säkert även hårdare än 2014 års decemberöverenskommelse) med vår pappa av vilken vi till sist lyckades vi  få ”låna” 100 kr (han ”lånade” för övrigt ut rätt mycket pengar framöver också)

Vi, alltså jag och min syster, hela 18 respektive 15 år, tyckte (innan vi blev hästägare) att vi var otroligt erfarna och skickliga hästmänniskor så någon veterinärbesiktning gjordes naturligtvis inte innan köp. Jag vet inte ens om det var tal om någon sådan och då vi troligast inte ens visste att det existerade så blev det inte heller någon. Vi tyckte att Lonius var söt och det räckte för oss!

Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag rätt vaga minnen, alternativt förträngt hur det egentligen gick till när vi var och tittade på honom första gången. Troligen stod vi andäktigt utanför boxen och bara tittade på honom, kanske vi klappade honom lite också.  Det jag minns bäst är att vi var totalt och absolut överens syrran och jag om att vi bara MÅSTE ha honom.

Att vi inte hade råd med någon annan häst spelade säkert också väldigt stor roll. Kanske också att utbudet av saluhästar i vår lilla norrländska avkrok av världen varken var varierande eller speciellt stort. För övrigt tror jag att det nog var första och sista gången som jag och min syster var överens om något som överhuvudtaget hade med Lonius att göra.

Nåväl, efter att högtidligen lovat vår far att de hundra lånade kronorna skulle betalas tillbaka med det snaraste,(vilket jag hoppas är preskriberat nu 40 år senare) så kunde vi någon dag senare äntligen titulera oss för stolta hästägare. Vi lyckades också på något sätt hitta en stallplats åt vårt nyförvärv där vi glada och förväntansfulla installerade vårt fyrfota fynd. Nu skulle våra drömmar uppfyllas och vi skulle i valfri gångart rida mot solnedgången.

Dessvärre hade inte Lonius läst samma överromatiserade hästbok som vi, så det gick väldigt snabbt att upptäcka att den lilla söta och gulliga häst vi trodde att vi hade köpt varken var speciellt söt eller gullig utan snarare en stark, kaxig och hormonstinn unghingst. Att bara ta honom in och ut ur stallet var en prestation i klass med gladiatorspel och den stackars stallägaren måste ha skakat sitt huvud i förundran över hur självmordsbenägna folk kan bli.

Av ren överlevnadsinstinkt så bestämde vi oss raskt för att kastrering var det enda alternativet (för oss människor alltså, vi frågade aldrig vad Lonius hade för åsikt i den frågan) för naturligtvis stenvägrade vi erkänna att vi på något sätt skulle ha tagit oss vatten över huvudet.

Sagt och gjort, snart var Lonius manlighet ett minne blott och en mycket lätthanterlig och spak pålle med lätt bredbent gång kom tillbaka från veterinären. I ganska precis två dygn var Lonius precis den häst vi i vår enfald trodde att vi hade köpt. Otroligt beskedlig, artig och rar gick han med en ursäktande min lugnt och eftertänksamt in och ut ur stallet. Han uppförde sig som en ängel och vi slappnade suckande av lättnad av och trodde att NU var alla problem lösta och NU skulle vår härliga tid som hästägare starta.

Detta bedrägliga tillstånd pågick ganska precis lika lång tid som det tog för honom att hämta sig från den värsta chocken. På den tredje dagen hade både svullnad och smärta lagt sig och Lonuis var back in business! Med förnyade krafter försökte han slita sig, bita och sparka oss, springa över oss, stegra och var allmänt orolig och stökig.
Det var DÅ kom jag på den otroligt intelligenta idén att jag skulle tömköra honom! (Vi hade ingen vagn men väl en gammal travsele) En nykastrerad häst ska röra på sig för att läka på rätt sätt (hade någon sagt). Och dessutom så skulle han ju bli lugnare om han fick motion, (hade jag räknat ut). Så på med selen och ut med hästen, jag efter med tömmarna i ett stadigt grepp.

Och se på tusan! Lonius traskade villigt och glatt ut från stallbacken och ut efter vägen med mig gående efter i en illusion av att det var JAG som utförde denna fantastiska bedrift att så skickligt tömköra Tok-Lonius (som han numera vanligen kallades). Han skulle nu få den motion hans kirurgiska ingrepp krävde och sedan skulle han bli lugn, fin och medgörlig.

Ja, ja ni fattar hur det gick.

Verkligheten kom i kapp efter ganska exakt 1 km. Där tyckte Lonius att han var tillräckligt långt från stallet för att det skulle bli intressant att utföra ett av sina, för oss ännu okända, supertrick. Han tvärstannade för att i några sekunder fullständigt frysa fast i backen och därefter göra en helomvändning i luften som skulle ha gett 6.0 av alla domare om det hade varit konståkning. Jag har visst glömt att skriva att allt detta hände i mars månad vilket betyder vi befann oss på samma underlag som isprinsar och prinsessor utövar sin sport på.

Eftersom jag och min syster redan befann oss i en djup konflikt över huruvida vi överhuvudtaget skulle ha häst alls och Lonius i synnerlighet (jag ville, hon inte) så vägrade jag naturligtvis att släppa tömmarna. Med fingrarna krampaktigt runt tömmänden åkte jag sedan ung 500 av de 1000 metrarna i framstupa magläge tillbaka till tryggheten (Lonius trygghet alltså) Någonstans halvvägs lossnade mitt grepp och hans fart blev, från att varit lite lätt hämmad, till något hans tidigare travtävlande ägare skulle blivit djupt imponerad av (förutom galoppinslagen förstås).

Turligt nog så har barn och dårar som bekant sina egna skyddsänglar och, visserligen snöig och högröd av ilska och skam, så anlände jag en stund senare till stallet med enbart några skrubbsår. Där utanför stalldörren väntade Lonius, föga imponerad av min något tilltufsade uppenbarelse, på att bli insläppt i sin box.

Det var nog då vår pappa, som även om han kunde räknas som hästokunnig, insåg att han var tvungen att ingripa för att inte familjen kraftigt skulle reduceras.

Han svetsade ihop en rockard, fick en snabbkurs i selning, struntade i samma snabbkurs i körning och körde sedan Lonius utan några som helst problem varje dag.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Vi bytte stall, jag minns inte helt säkert men jag misstänker att den första stallägaren tyckte det var en mycket bra idé och hen saknade knappast varken oss eller hästen när vi flyttade.

Vi körde Lonius med rockarden till det nya stallet då vi fortfarande inte ens tänkt tanken på att våga rida honom trots att vi införskaffat både en sadel och träns.

Tränset var f.ö. inköpt på Åkerbloms Pappershandel som var det första ställe i Umeå man kunde köpa hästutrustning på. Detta träns höll mig sysselsatt i dagar då det inte var hopsatt utan kom i delar och jag i ärlighetens namn inte hade så stor koll på den tiden.  Det liknade iallafall inte de rejäla och ytterst slitstarka träns med militärt ursprung hästarna på Stora Ridskolan hade och inte heller fanns det något internet så att jag kunde googla.

Vi blev inte så långvariga i det nya stallet heller, vilket mest berodde det på den enorma vita geten JP vars största glädjeämne i livet bestod i att med sina överdimensionerade horn deformera gårdens soptunna. När han tröttnade på det så var det nästan lika roligt att jaga rädda tonårstjejer runt stallbacken. Vi blev under den månad vi dagligen vistades i det stallet extremt vältränade, startsnabba och vi lärde oss att vigt klättra i både hö och spånhögar. Jag har efter den erfarenheten fortfarande lite svårt för getter.

En annan nackdel med stallet var att vi helt var hänvisade till vägarna runt byn när vi skulle ”träna” vår häst. Och även om det var betydligt mycket mindre trafik för 40 år sedan var det ändå tillräckligt med bilar, motorcyklar, cyklar, barn, stenar och små gröna gubbar som i Lonius ögon alla rörde sig på helt oberäkneligt och skrämmande sätt.

Särskilt barnen och de små grönfärgade gubbarna.

Han var helt enkelt rädd för det mesta som gick att bli rädd för och trots vår ihärdiga träning så slutade de flesta ”träningspassen” med att Lonius helt enkelt sprang hem till stallet. Vilket i praktiken gick snabbt då vi oftast inte kommit så många hundra meter då vi tappade honom. Det handlade inte heller OM vi skulle tappa honom, utan NÄR vi tappade honom. Vi red fortfarande inte utan gick med honom så den enda ”motion” han fick var i princip den bit han sprang på egen hand tillbaka till tryggheten.

Vår far, som var en klok man, hade vid det här laget förstått att hans döttrars kunskaper inte riktigt var så gedigna som de hade gett sken av innan hästköpet och att något radikalt skulle krävas för att hus och hästfrid skulle infinna sig. På något sätt lyckades han hitta ett stall där det fanns erfarna och skickliga hästmänniskor som (efter viss övertalning från pappas sida) lät oss flytta in i den enda tomma boxen.

Denna flytt visade sig vara en av de största och mest avgörande händelse för mitt fortsatta liv med hästar. Ingen vet ju vad som skulle ha hänt annars men troligen skulle det ha sett helt annorlunda ut om jag och min syster inte hade träffat och fått lära känna dessa underbara, kunniga och hjälpsamma människor.

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

De tog oss under sina vingar och hjälpte oss att rida in och utbilda Tok-Lonius så att epitetet Tok (nästan) helt försvann. Jag har massor av roliga minnen av människor och hästar från den tiden och om andan faller på så kommer det kanske ett inlägg om Våge, Bror och Ketty mfl. och deras hästar Detonator, Utrillo och Ylva. Stallet finns fortfarande kvar, det ligger ute på Röbäcksslätten och numera har 4H sin verksamhet där. Vi blev kvar i Röbäcksstallet ända fram att till vi efter några år flyttade till Nordmaling  där vi så småningom startade kommunens första ridskola och ridklubb.

Men det är en annan historia vilken den som vill kan läsa om här Konsten att starta en ridskola

Köp en Ridtravare!

Smiss Friman (Frippe) är en av de fantastiska varmblodstravare som arbetat som ridskolehäst här på Sörgården. (Foto: Stig Nilsson)

Smiss Friman (Frippe) är en av de fantastiska varmblodstravare som arbetat som ridskolehäst här på Sörgården. (Foto: Stig Nilsson)

När jag köpte min första häst så var det en varmblodstravare. Han hette Lonius och var 3 år och hingst. Hur smart detta var kan diskuteras och jag och min syster (som var delägare) fick många lärdomar den tuffa vägen.

Om Lonius och vad han lärde oss kan man skriva mycket och någon dag ska jag sätta mig ner och delge de som kan tänkas vara intresserade.

Men det mitt inlägg idag kommer att handla om är egentligen inte Lonius utan på vilket sätt människor värdesätter olika hästraser. När vi köpte Lonuis var året 1974 och då betalade vi 3 600 kr för honom. Han var som sagt 3 år, okastrerad och helt oinriden. Och utan att överdriva, rätt jobbig att hantera.. 3 600 kr räknades även på den tiden som billigt och vi tyckte att vi gjorde en bra affär.

För 40 år sedan kunde man köpa en inriden halvblodshäst för runt 10 000-15 000 kr och en ponny för 5-10 000 kr. Idag ligger priset för samma typ av hästar på minst 50 -100 000 och en D ponny kan lätt gå på detsamma utan att någon höjer på ögonbrynen. Men en varmblodstravare kostar fortfarande ofta inte mer än vad vi betalade 74. (Egentligen ännu mycket mindre med tanke på inflationen.) Fungerar hästen inte på travet och genererar pengar åt sina ägare och tränare så tappar den snabbt sitt ekonomiska värde och man ser hur många annonser som helst om varmblod som skänks eller överlåts i princip gratis. Jag kan mycket väl förstå att om hästen inte fungerar eller håller för det den är tänkt för så måste den säljas vidare men det jag inte kan förstå är hur en levande varelse helt plötsligt kan bli helt värdelös!

Ett stort problem är just det låga priset och att det i många fall kanske inte är de allra mest erfarna och ekonomiskt mest köpstarka ryttarna som köper dessa billiga hästar. Och dessvärre är en orutinerad ryttare och en häst i full tävlingskondition (som dessutom i princip enbart lärt sig att springa fort framför en vagn) inte alltid en så lyckad kombination. Tyvärr har detta gett varmblodstravaren ett oförtjänt dåligt rykte då det krävs en del för att skola om travhästen till ridhäst. Men då varmblodet generellt är en otroligt klok och lättlärd ras så ger en genomtänkt och målmedveten träning snabbt väldigt goda resultat.

Och faktum är att en dålig ryttare är lika förödande för hästar oavsett vilken stamtavla den har!

Tyvärr är fortfarande mångas syn på varmblodstravare att de är en sämre sorts häst och man hör nedsättande kommentarer om ”gammtravare” som inte duger, som inte går att rida normalt på eller absolut inte kan hävda sig bland andra ”bättre” hästraser. Och inte blir det bättre av att de som rider, tränar och älskar sina ridtravare också ofta räknas som en ”sämre” sorts ryttare. Detta gör mig fullkomligt rasande! Att vara så rasistisk mot en kategori av hästar och människor är så lågt att botten är nådd! Inte konstigt att världen ser ut som den gör när folk inte ens kan acceptera varandras val av häst!

Självklart ska man inte i första hand köpa ett varmblod om det man vill med sin ridning är att kunna hävda sig i de högre tävlingsklasserna. Då köper man en häst som är specifikt avlad för det ändamålet eftersom förutsättningarna för framgång då blir större. Men det utesluter inte det faktum att det finns en hel del Ridtravare som med rätt träning och god fysik kan nå precis samma resultat som vilken ridhästras som helst!

Och handen på hjärtat! Hur många av de uppskattningsvis 360 000 hästar som finns i Sverige är tävlingshästar på högre nivå? Och hur många av Sveriges alla ryttare har tid, talang, möjlighet eller ekonomi för att nå eliten?

Om man frågar ridhästmänniskor vilken typ av häst de vill ha (inte ras) så svarar de allra flesta att de vill ha en vaken men lugn häst som är trygg och trevlig att rida/köra och hantera i alla situationer. De flesta vill ha en glad och lättsam häst att motionsrida, gå kurser med, träna och kanske ställa upp i mindre tävlingar på lokal nivå. Varför inte då satsa på en varmblodstravare som med råge uppfyller alla dessa krav?  Om folk lät bli att avskräckas av fördomar och förutfattade meningar och istället se vilka otroligt fina kvaliteter och mångsidighet dessa hästar har skulle så många hästar slippa gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr så slutar många friska, vackra och unga individers liv i slakthusen enbart för att ingen tycker att de duger. Vilket jag tycker suger!

Alla hästar har lika stor rätt att finnas och även om man som ryttare inte kan tänka sig att rida eller äga en Ridtravare så betyder det inte att man har rätt att se ner på de som gör det. Hjälpa istället för att stjälpa borde väl vara en självklarhet bland hästmänniskor! Oavsett vilken hästras man föredrar.

Till sist! Om priset för varmblodstravaren skulle ha följt samma priskurva som andra hästar skulle min lilla Lonius idag kosta åtminstone 18 – 20000 kr. Det är väl inte en orimlig summa att betala för en 3 årig häst?

Eller vad tycker du?

Ridtravare på Sweden International Horse Show

ridravare

foto ridtravare.com

Eftersom att jag brinner för att  Ridtravaren  ska få ett erkännande och högre status så är detta väldigt roligt och ska verkligen uppmärksammas! Så många travhästar som helt i onödan går till slakt när de kan få ett långt och bra liv som ridhäst. Många av de absolut trevligaste och bästa lektionshästar jag haft var travhästar i sitt tidigare liv och de har i sitt arbete här på Sörgården verkligen gjort reklam för Ridtravaren. Hoppas att ännu fler får upp ögonen för varmblod och kallblodstravarens förträfflighet genom nedanstående evenemang!

Texten nedan kommer från Svensk Travsport

Den 27-30 november tar Sweden International Horse Show plats på Friends Arena i Stockholm. Under de fyra dagarna har travsporten mycket på agendan med allt från monter till hästuppvisningar och föreläsningar. Svenska Ridtravarförbundet ska genom två av sina medlemmar visa upp tidigare travhästar som idag används som ridhästar.

Svenska Ridtravarförbundet bildades år 2003 och finns till för alla som har en varm- eller kallblodig travhäst som ridhäst. Syftet med förbundet är att skapa förutsättningar för en alternativ karriär för travhästen vid sidan av travbanan. Svenska Ridtravarförbundet hoppas och tror att sådana möjligheter på sikt ska höja travhästens status som ridhäst och ge den ökade möjligheter till ett långt och bra hästliv. I dag har förbundet drygt 400 medlemmar och hoppas bli fler.

– Vår stora dröm har länge varit att vara med vid den tidigare showen på Globen och visa upp oss. Att nu få vara med på Friends är verkligen ett otroligt bra tillfälle att få visa upp oss och vår verksamhet, säger Mirre Leü från Svenska Ridtravarförbundet.

På söndagen, den 30 november, ska ryttaren Sandra Sjöstedt-Nordin visa upp varmblodet Redhot Spee (bilden ovan) tillsammans med Astrid Gunnarsson som rider på kallblodet Ann Tösen (bilden nedan). De finns i mässpaddocken klockan 16.00 till klockan 16.30 och ska rida ett dressyrprogram och samtidigt berätta om travhästen som ridhäst och om förbundets verksamhet.
Foto: ridtravare.com

Vill du veta mer om Svenska Ridtravarförbundet? Besök deras webbplats,ridtravare.com.  Texten kommer från Svensk Travsport https://www.travsport.se/article/2.292/1.415156#.VG8twGOGJVo.facebook

ridravare2

Foto: ridtravare.com

© 2017 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑