Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Etikett: Ridhjälmar

Att skydda det lilla man har!

Ridhjälm WahlströmsMed tanke på att Plus igår kväll testade ridhjälmar så tänkte jag återuppliva mitt blogginlägg om hur det såg ut på hjälmfronten förr i tiden.

Det man kan konstatera är att det hänt lite sedan jag fick min första ”ridhjälm” eller vad man nu ska kalla den. Här kan ni läsa mitt inlägg ”Huvudsaken man är snygg” 

En sak jag jag reagerade på i TV inslaget var att de tester hjälmtillverkarna gör (om jag fattade rätt) uteslutande innefattar fall rakt ner mitt på huvudet. De tre hjälmar som testades i programmet uppfyllde med råge alla krav som ställdes  när det gällde just den fallvinkeln.

Men vänta nu, efter att själv hyfsat många gånger praktiserat konsten att på ett ickeplanerat och oönskat sätt skilja mig från hästen i allt från stillastående till ett lika ickeplanerat och oönskat tempo så har nog smällen på hjälmen i huvudsak träffat från sidan. Detta gäller även de elever som på mina lektioner också helt oavsiktligt och (fortfarande) ickeplanerat och oönskat fått stifta bekantskap med Moder Jorden. När de landat så har de flesta slagit i marken i en sned vinkel och smällen har tagit på sidan av hjälmen eller i bakhuvudet.

Detta faktum att det finns många olika varianter på hur man kan falla av från en häst uppmärksammades också i programmet så hjälmarna testades igen. Och med sned fallvinkel så blev resultatet också helt annorlunda.

Om ni inte sett programinslaget så tycker jag att ni ska göra det. För i mina ögon så skyddar inte hjälmarna så speciellt bra som man kan tro. Eller rättare sagt, de fungerar riktigt, riktigt bra om du flyger i en snygg bana uppåt, framåt och sedan landar rakt på huvudknoppen. Då var de riktigt bra.

Det är också intressant att det inte är den dyraste som blev bäst i test.

http://www.svtplay.se/klipp/7002733/plus-testar-ridhjalmar

Huvudsaken att man är snygg!

2016-02-13 11.57.32

18 år ung och hyfsat oförstörd. Här med hak(gummi)bandet elegant uppsatt på hjälmen.

Hela mitt liv har kantats av större eller mindre klädmissar. Oftast större. Inte enbart i mitt ”privata” liv utan också väldigt ofta när jag på olika sätt  antingen för nöjes skull eller i min profession utövat mitt stora hästintresse. I båda fallen kan jag till viss del skylla på dålig smak kombinerad med en klockren förmåga att alltid hoppa på modetrender åtminstone 2-3 år efter att de i övriga omvärlden saligen gått i graven Även det faktum att mitt val av liv inte direkt på ett positivt sätt främjat vare sig en god ekonomi eller hög inkomst har också varit en starkt bidragande orsak till att klädkontot aldrig varit speciellt stort.

Om vi håller oss till stall och ridkläder och lämnar min något sorgliga och bristfälliga privata garderob därhän (även om det mesta jag har i klädväg också med förkärlek används när jag ”klär upp” mig för mina ytterst sällsynta statsbesök eller när jag något lite mer frekvent gynnar min lokala livsmedelshandlare) Till vardags ser jag oftast ut så här

Den som vill får gärna hänga med på min knaggliga levnadsstig, fylld som den är av medvetna och( på den tiden det begav sig)  helt omedvetna modeminor.

Och någonstans ska man ju börja och jag startar därför denna självutlämnande  och till viss del smärtsamt själupplevda historia uppifrån.

Jag började ju min rid och hästkarriär för hyfsat länge sedan och då för 50 år sedan var det enda man med säkerhet kunde säga var att ridsäkerhet var något man inte ens kunde stava till. På ridskolan hade man en ”hjälm” på huvudet när man red, dvs så länge man satt i sadeln i någorlunda stillhet så hade man den på huvudet.  Vid högre hastigheter, eventuella krumbukter från hästen eller minsta obalans från ryttaren så gav det elastiska hakbandet efter och landade på marken en liten stund innan man själv fick markkänning.  Denna hjälm var ju en rätt snygg sak i svart sammet, sidenrosett i nacken och knopp på knoppen och sköttes ofta minutiöst efter varje luftfärd. Den borstades, ångades och tejpades för att avlägsna varje spår av sand och spån. Vilket kunde tyckas rätt onödigt då det blev rätt ofta. Att man skulle byta hjälm för att  när den slagit i marken,  hinderbommar,  ridhusväggar eller trampats av hästhovar var inte att tala om! Så länge det snygga guldfärgade märket från Wahlströms var intakt, sammeten gick att limma tillbaka och de värsta fläckarna gick att ta bort så var den fullt användbar.

Ridhjälm Wahlströms

Den viktigaste detaljen i 70-talets ridutrustning. Den guldfärgade hjälmprydnaden från Wahlströms ponnyklubb

2015-12-10 11.57.19

Jag i min ”moderna” Jofahjälm

Så småningom blev ridhjälmarna något bättre, lite säkrare och också allt fulare för att på 70-80 talet övergå till att bli riktigt jätteful. Den tidiga Jofahjälmen satt snart på alla ridskoleelevers huvuden och för att föregå med gott exempel även på mitt huvud. Denna hjälm satt definitivt kvar vid alla avfallningar, bockningar och kullerbyttor oavsett hastighet. Det faktum att hjälmen  genom sin täta konstruktion även effektivt gjorde eleverna mer eller mindre döva resulterade också till många missförstånd, krockar och felbedömningar där hjälmens säkerhet och stötdämpning ofta fick anledning att testas i praktiken. Jag kommer heller aldrig glömma den sk Boerihjälmen vars utseende fick sin bärare att se ut som om den framförde betydligt fler än en hästkraft. Själv ägde jag aldrig en sådan och kan därför bespara er fotobevis på dess utseende. Ridhjälm jofa

Några år senare kom så den mer moderna Jofahjälmen av plast och som, till min och alla andra ridinstruktörers glädje, lämnade öronen fria och därmed också bidrog till att all  ridundervisning fick sig ett rejält uppsving med elever som inte enbart svängde, stannade och bytte gångart genom teckenspråk.Ridjälm jofa2

På 80 talet åkte jag ner till Strömsholm för att utbilda mig till ridinstruktör och då var inte en  plastig Jofahjälm högvaluta  om man säger så. Skulle man tas på allvar (det var åtminstone min upplevelse) fick man återgå till den sammetsklädda varianten igen. Nu hade den fått  en justerbar läderrem under hakan och med ett vidhängande hakskydd vilken oftast istället för att skydda hakan istället orsakade blodvite vid de lika obligatoriska och ofrivilliga avsittningar som ofta erbjöds oss instruktörselever.

Denna hjälm hängde med långt in på 90-talet med den enda ändring att jag plockade bort hakskyddet efter en speciellt smärtsam påminnelse om min dödlighet. Eller iallafall min hakas dödlighet. Man pratade fortfarande inte så mycket om att man skulle kassera hjälmen ”bara” för att den fått några smällar. Tvärtom så litade man bara ännu mer på den när den i skarpt läge visat vad den gick för och fortsatte sedan glatt och förtröstansfullt använda den i ur och skur.

Min väl använda "Strömsholmshjälm" användes ända in i detta millenium

Min väl använda ”Strömsholmshjälm” användes ända in i detta millenium

Numera har jag en ”modern” hjälm, dvs det var vid inköpet redan minst ett par år sedan den var det minsta modern. Den har inga rosetter, knoppar eller sammet så långt ögat når och är begåvad med ett bäst-före-datum.

Min Nya "moderna" hjälm har vissa likheter med denna från Hööks

Min Nya ”moderna” hjälm har vissa likheter med denna från Hööks

Kanske precis som jag!

Så fort jag återhämtat mig från detta inlägg kommer jag att redovisa för några av de fantastiska fotbeklädnader jag ägt och använt under min karriär inom hästeriet.

© 2017 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑