Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Etikett: läromästare

Bellini hälsar och säger att livet är gott!

Bellini april 2015. Foto Pia Nilsson

Bellini april 2015. Foto Pia Nilsson

Hur fantastiskt är inte internet! För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Bellini, en av våra fina och minnesvärda Sörgårdsponnyer som på olika sätt förgyllt och berikat vår tillvaro. (Här kan du läsa om Bellini) Till min stora glädje så fick jag genom min blogg kontakt med familjen Wallner i Övik  som köpte Bellini av oss för många år sedan och som i en kommentar beskriver sin tid med honom:

”Minns så väl när vi kom till dig Yvonne för att provrida, han stod där på gången blinkade med sina stora ögon och njöt av att vara mitt i centrum. Ja visst föll vi direkt för denna härliga individ! Efter två veckor så hade jag gärna lämnat tillbaka honom…..när vi vuxna var där så skötte han sig men när det var små varelser så gjorde han lite som han ville. Men han blev bättre och bättre med tiden, slutade med sina små hyss och blev en underbar, snäll liten ponny med en liten liten räv kvar bakom örat men det var inget problem utan rätt kul när vi kunde läsa precis vad han tänkte. Hans trygga punkt i tillvaron var en liten ponny vid namn Nillo 112 cm och dit han gick dit gick också Bellini. Båda reds mycket i skog och mark och ibland efter travhästarna vilket var populärt. Själva tävlandet i dressyr gick över förväntan och det blev DM silver för både Micaela och Wilja med Bellini. Det blev många vinster, Granngården Cup, Agrias Distriktchampionat mm och han sträckte alltid på sig lite extra när han var mitt i händelserna centrum.

Bellini

Bellini i tävlingsform med antingen Micaela eller Wilja Wallner i sadeln.

Han har en speciell plats i våra hjärtan och vi minns honom med så mycket glädje och skratt, hans ljusa glada gnäggande. Det var en sorgens dag när han lämnade oss och många tårar, men livet måste gå vidare och idag är vi så glada att han fick ett så fint hem hos familjen Nilsson i Klockrike.”

20140824_194250

Bellini och hans kompis Pigge april 2015. Foto Pia Nilsson, Klockrike

Och inte nog med det, jag fick också veta att han fortfarande lever och mår bra! Han bor sedan 10 år tillbaka hos fam. Nilsson i Klockrike där han numera lever sitt liv som glad pensionär. Så här skriver Pia i Klockrike:  Fotot är helt nytaget och hans lilla kompis heter Pigge.

Bellini har bott hos oss i tio år (i maj),
och är den klokaste och mest "lättavlästa" häst jag träffat. Han går lös
för det mesta (t ex till och från hagarna, eller om veterinären behöver
titta på honom), och han har alltid en plan för var han är på väg och
varför. Harmonisk, trygg och nyfiken. Pensionär sedan flera år :)

/Pia!

Tack alla som skrivit och hört av er här på bloggen, på facebook eller via mail. Det är fantastiskt att se hur denna lilla ponny berört och gjort intryck på så många människor i sitt liv. Må han få leva i många, många år till!


					
		

Bellini – Världens bästa människotränare!

bellini

Bellini. Foto och copyright Stig Nilsson

 

En gång i tiden, för rätt länge sedan hade vi rätt många mindre barn som deltog i vår verksamhet och då, vilket alla som någon gång bedrivit ridskoleverksamhet vet, är små duktiga och snälla barnponnyer värda sin vikt i guld. De är lagom stora, rör sig inte med för stora gångarter, är tålmodiga och väldigt snälla! De låter sina små ryttare lära sig allt inom ridningens mysterier på ett lugnt och stillsamt sätt. Att bocka, sticka, sparka bakut eller helt enkelt bara stanna och stå still…länge, finns inte på världskartan. I stallet står de lugnt och fint vid borstning och sadling samt lyfter själv sina små hovar när lilla adepten ska göra ngt slags försök att kratsa hovar. Ju mindre barn desto vänligare och trevligare är ponnyn framförallt när den leds in och ut i hagen! Och speciellt hänsynsfull är den mot de små liven när det finns gräs eller annat ätbart på transportsträckan! Då skulle det vara helt OTÄNKBART att först ta fart, sedan knuffa omkull barnet med innerbogen och sedan resolut dyka ner i alla diken och vägkanter där både verkliga och eventuella grässtrån frestar (och allt annat också vars ätbarhet bör testas för att undvika svältdöden)

Alla som någon gång deltagit i, bedrivit eller med egna ögon sett någon ridundervisning där ponnyer finns involverade VET att ovanstående kanske inte är helt med verkligheten överensstämmande, utan i de allra flesta fall faktiskt mer är en överromantiserad önskedröm om den perfekta och omhändertagande barnponnyn.

Min erfarenhet har dessutom lärt mig att eftersom alla hästar är skapad med ungefär lika stor hjärna oavsett om det är en liten eller stor häst så betyder det att en liten häst har betydligt mer hjärna per kvadratcentimeter än en stor häst. Vi har under årens gång haft ett flertal fyrfota Einsteins hos oss som bevisar min tes (om någon skulle tvivla) och de flesta av dessa har absolut varit under ponnymått, ju mindre desto klipskare.

(Med detta vill jag säga att alla hästar, oavsett ras och storlek, naturligtvis är kloka och smarta, alla på sitt eget vis men att ponnyer är det i synnerlighet)

För en ridskolefröken är det helt klart en utmaning att få en ponny, (med minst 160 i IQ  och som säkerligen skulle kunnat bli hedersmedlem i hästarnas motsvarighet till Mensa), att tycka att det är en jättebra idé att trava runt, runt, runt på en ridbana med en litet barn på ryggen utan att den relativt snabbt försöker liva upp situationen med diverse väl inövade (eller/också alldeles nyss påkomna) hyss.

Vi har, som sagt, under åren haft ett antal ponnyer i vår ägo och alla dessa har uppvisat mer eller mindre höggradig intelligens vilken de också på lite olika sätt använt för att få livet att bli både roligare och mer bekvämt (för dom själva alltså). En av dessa ponnyer hette Bellini och han kom till oss en vårdag för rätt många år sedan.

Det började med att vi fick ett samtal från en kontakt att det fanns 2 jättefina och snälla barnponnyer i Danmark som säkert skulle passa oss på Sörgården. Då vi litade på kontaktens omdöme och det dessutom var rätt pris, ålder och storlek så slog vi till och köpte ponnyerna osedda.

Ponnyerna var vid ankomsten lite matta och spaka efter ett flertal transportbyten fått åka många och långa mil innan de till sist hamnade i den norrländska urskogen.  Lättade (det är alltid lika läskigt och spännande att köpa hästar osedda) konstaterade vi att de såg fina, friska och sunda ut samt dessutom verkade väldigt snälla. Vi var nöjda och glada över vårt inköp och höll med varandra om att de nog båda två skulle bli favoriter hos våra små elever.

Den ena var lilla vita Chic, knappa 120 i mkh. En rar liten ponny som visade sig vara både lugn och lite eftertänksam. Det finns de som skulle ha kallat honom både tjurig och envis men jag föredrar att kalla honom lugn och klok. Han var den perfekta nybörjarponnyn för ju mindre eleven kunde och ju mer okunnig personen var som bistod och ledde den lilla nybörjaradepten, desto snällare var han (det var mest sådana lektioner han gick på). Det var verkligen hans stora kall i livet att i lugn och ro få små barn att känna sig trygga i sadeln. Däremot ogillade han kraftigt de elever som kommit så långt i sin ryttarkarriär att de fick för sig att de skulle ”bestämma” över honom och få honom att göra,( i hans ögon), helt onödiga tempoförändringar, konstiga krumelurer och vansinneshopp över hiskeligt höga hinder (allt över 10 cm var i Chics ögon minst VM höjder).

Och så var det Bellini. En jättesnygg och högrest ponny, runt 125 cm i mkh, mörkbrun med en bred och fin bläs och vita fötter. Lite tunn och valpig kanske men det skulle ju lite mat och träning råda bot på resonerade vi.

Vi var väldigt imponerade över hans fina gångarter, en härlig och vägvinnande skritt, en taktmässig och elastiskt trav och galoppen den var riktigt, riktigt bra!

Problemet var bara att han i huvudsak valde att visa sin gångartskapacitet vid fel tillfälle, fel tidpunkt och för det mesta alltid med fel ryttare.  Vi insåg väldigt snabbt att det nog skulle dröja ett tag innan Bellini visade samma kvaliteter som sin bästa kompis Chic. Vi insåg också att det eventuellt det nog också kunde vara så att det i hans unga liv inte ingått så mycket av de ack så viktiga detaljerna för en duktig ridskoleponny, nämligen inridning och uppfostran.

Detta faktum kunde ju inte lille Bellini själv lastas för så vi beslöt, mycket på grund av hans övriga trevliga egenskaper, att ändå behålla honom och ge honom en chans. Hans glada charm och oskyldiga uppsyn räddade honom denna gång och dessutom många, många gånger i framtiden, från att bli satt på första bästa returbuss till vårt södra grannland.

Den första tiden tränades Bellini strikt enligt skolboken med tömkörning, longering och ridning (litet tufft barn inlånades för ändamålet). Bellini tränade i sin tur oss i den ädla konsten att ”ligga steget före”, ”stå inte och sov” och ”tänka längre än näsan räcker”. Han gav oss också lektioner i ”se glad och inte arg ut”, ”räkna långsamt baklänges till 100”, ”ta ett djupt andetag” samt en hel del extra övning i ”det är en ny dag i morgon också”. Han var den ultimata ”läromästaren” och det mesta han lärde mig sitter fortfarande djupt i ryggmärgen. Detta var långt innan NH kom in min värld men där och då hjälpte Bellini mig att inse många viktiga saker som jag fortfarande har stor nytta av i alla möten med hästar.

Bellini på prisutdelning Foto och copyright Stig Nilsson

Bellini på prisutdelning Foto och copyright Stig Nilsson

Det var absolut inte så att han på något sätt hade något emot att utföra allt vi ville att han skulle göra. Tvärtom! Han ställde glatt, villigt och snabbt upp på allt vi ville och snart kunde han både gå i longerlina och tömmar. Efter bara lite klargörande ridträning så lyssnade han uppmärksamt på sin lilla ryttare och intelligent som han var så snappade han kvickt upp hur man både stannar och startar, svänger och byter gångart. (Alltså, han kunde ju allt innan också men förstod inte förrän efter ett tag riktigt nödvändigheten med att behöva vänta till ryttaren var beredd på dessa tempo och riktningsförändringar) Så ridningen gick för det mesta väldigt bra efter ett tag. Visst hände det ibland då och då att han tyckte att han skulle bjuda barnet i sadeln på en finfin galopp utan att barnet bett om det eller att han på nybörjarlektionerna såg till att eventuella medhjälpare fick ordentligt med motion. Av någon outgrundlig anledning så var det speciellt papporna som han såg till fick springa lite extra fort och mycket. Han var absolut inte rädd för karlar, det var inte därför han blev lite svår att leda, utan han verkade bara tycka att män behövde mer motion än kvinnor.

Vän av ordning kommer nu säkert att höja sin röst och påpeka att hästar faktiskt inte är några problemlösare utan att de är reaktiva nutidsdjur som inte kan lista ut saker i förväg. Men då säger jag bara att allt har ett undantag och att den personen som hävdar detta i stort sett har alldeles rätt. MEN  säger också att denna person inte heller har träffat Bellini! Hans repertoar av fantasifulla och smarta lösningar på allehanda problem fick oss både att vrida oss av skratt och samtidigt att slita vårt hår i förtvivlan och jag tror att det mesta av mitt gråa hår fick jag under åren med Bellini.

Ett för oss stort problem var att han alltid tog sig lös på nätterna. På den tiden hade vi spiltor till ponnyerna och det spelade ingen som helst roll, hur vi än bar oss åt så hälsades vi varje morgon av en glad och sprallig Bellini. Och lös! Han slet sig aldrig eller hade sönder någon grimma eller så utan på något sätt lyckades han alltid befria sig från allt vi testade att sätta fast honom i. Vi spände grimman så hårt vi tordes, vi satte halsring på honom och stängde av med rep bakom. Varje gång vi hittade en ny ”lösning” så stod han snällt kvar i sin spilta ett par tre nätter för att invagga oss i en falsk förvissning att vi hade överlistat det lilla smarta ponnyskrället. Det hade vi dock naturligtvis inte gjort utan snart möttes vi  igen varje morgon av ett ”välstädat” stall. Dvs allt som gick att äta var uppätet och allt som inte gick att äta var minutiöst undersökt, väl tuggat och sedan utspottat. Vi lärde oss att aldrig någonsin lämna något av värde framme, fanns det något som han kunde bita, trampa och skita på så gjorde han det. Vi lärde oss också att vi måste ha dörren till sadelkammaren låst, haspad och inbrottssäker eftersom Bellini snart tyckte att stallet blev en tråkig och invand lekplats och därmed kände sig nödgad att hitta nya outforskade jaktmarker.  Alla som varit på Sörgården vet att vi inte har så stor sadelkammare och även om ni inte sett den så kanske alla kan föreställa er synen när jag bakom den stängda dörren dit in hittar en supernöjd ponny som större delen av natten roat sig med att smaka på alla träns och sadlar, riva ner allt i ponnyhöjd, skita ett antal gånger och sedan generöst sprida och blanda allt över hela golvet.

Ett annat sätt att liva upp nätterna var att generöst se till att de andra spilthästarna också fick känna på den härliga friheten för att i flock vistas fritt i stallet. Han lyckades många, många gånger öppna spännet på sina kamraters grimmor så att det inte bara var en ponny utan 2-3 stycken som tillsammans med sin ” brother in crime” orsakade mängder av extraarbete för oss något frustrerade stalljobbare. Vid de flesta av dessa tillfällen hittade vi ofta Bellini med en nonchalant  min stående i sin egen spilta (dock lös och utan grimma)  där han bestämt hävdade att  han varken varit inblandad i eller anstiftare till nattens brottsvåg.

Detta utspelade sig för rätt många år sedan nu och på den tiden när det var betydligt mer vanligt att ridskolehästar stod i spilta och de boxar vi hade var reserverade för våra större hästar. Men för allas skull, inte minst för mina nervers skull, så blev till sist enda lösningen box(straff) och Bellinis nattvandringar fick till hans (och hans lössläppta kompisars) stora besvikelse till sist ett slut.

Som jag nämnt tidigare formligen älskade han att tugga på saker, framförallt olämpliga och onyttiga saker som en ponny absolut inte ska riskera svälja ner. Snören, plastpåsar och allt av läder låg högt på hans lista av helt oemotståndliga smaker. Dock var skinnhandskar det mest åtråvärda bytet och jag ska aldrig glömma den stackars mamman som förtvivlat kämpade att rädda sin dyra läderhandske ur gapet på Bellini som ivrigt och njutningsfullt tuggade på hela handsken. När jag uppmärksammades på situationen stack bara en liten tumme ut och bara genom en rätt tuff brottningsmatch lyckades jag till sist skilja en mycket besviken ponny från sitt tjuvgods.

För övrig fick mamman köpa nya handskar då det som kom ut ur munnen inte längre ens med bästa vilja i världen kunde räknas som användbart.

En annan egenhet(egenskap?) denna speciella ponny hade var att det inte gick att tränsa honom. Eller rättare sagt, själva tränsningen gick helt utan problem, det var att få honom att fortsätta vara det någon längre stund som var lite klurigt. Så fort att bettet var i munnen, nackstycket trätt över öronen och alla spännen satt där de skulle så kunde man vara helt säker på att bara man slappnade av lite eller tittade bort en sekund så hade han tagit av sig alltihop och tränset hängde i tyglarna mellan frambenen. Denna färdighet tränade han på varje dag och blev därigenom blev hans skicklighet och snabbhet allt mer förfinad. Till sist krängde han av sig tränset även när eleven stod och höll i honom i tyglarna. Jag är övertygad att han passade på precis när eleven blinkade till, för så fort gick det. Innan vi sålde honom så hände det till och med någon gång under lektion att han på något mirakulöst sätt lyckades med konststycket att få sin ryttare att ofrivilligt testa att rida helt utan huvudlag.

Många var också de lägerbarn som på grund av Bellini fick se både dike och vägren på nära håll. Han var en expert på att knuffa sina små lägerelever ner i diket någonstans under de hundratal meter som skiljer stall från beteshage. Hans teknik var otroligt effektiv och framgångsrik och kombinationen två rejäla steg åt vänster, resolut bogtackling och sedan en målmedveten och snabb förflyttning till motsatta diket resulterade i 99 gånger av 100 att det låg ett ilsket och gråtande barn i ena diket och att det stod en hetsätande ponny i det andra. Vi hade på den tiden 8 läger varje sommar och detta upprepades frekvent och utan undantag de första dagarna vid varje läger.  Efter några dagar brukade det gå bättre och när han som vanligt snabbt lyckades charma även de mest omkullsprungna barnen så var snart alla blånaglar, skrubbsår och tårar från de första dagarna glömda och förlåtna.

Bellini

Bellini

Bellini stannade hos oss i runt 10 år och det är många nu vuxna personer som har haft en relation med denna speciella ponny och som också fått otaliga minnesvärda stunder(och en och annan blå tå) tillsammans med honom. Så småningom sålde vi  honom  till en familj vars döttrar framgångsrikt tävlade honom i dressyr och när han inte skojade bort allt (genom att tex hoppa över dressyrstaketet för att lukta/smaka på diverse banutsmyckning) så åkte de oftast hem med både rosetter och pokaler.

Bellini är en ponny som alltid kommer att finnas nära mitt hjärta och även om han stundtals kunde vara otroligt tålamodskrävande och lite väl påhittig så är jag glad och tacksam att jag fick den stora glädjen att lära känna honom. Han berikade allas liv här på Sörgården så otroligt mycket och jag skulle aldrig skulle ha velat vara utan de erfarenheter och insikter denna lilla häst gav oss.

Även om vi ofta på allvar funderade på om han egentligen inte var en häst på riktigt utan en korsning mellan Grand Danois och get!

© 2017 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑