Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Kategori: Hästminnet (sida 2 av 3)

Ni finns i mitt hjärta!

2016-03-09 18.26.48Nu hänger den på väggen!

Inramad och klar så hänger den där och på minner mig om åren som kommit och gått.

Den påminner mig om alla de hästar som funnits och levat här hos mig och som nu endast finns kvar i mitt minne och mitt hjärta.

Fina, fina  Suzie och min älskade Pålman. Ni var de senaste som fick gå.

Mot ålder och oreparerbara krämpor finns ingen bot och till sist så kom dagen, minuten och sekunden när livet satte sin sista punkt.

Ni klev över till till en annan dimension, själv blev jag kvar här med sorgen och saknaden.

Jag vet att smärtan med tiden blir mindre men saknaden den kommer för alltid att vara min följeslagare.

Nu får ni finnas i en annan värld tillsammans med Arn, Videvind, Schasse, Butterfly, Knut, Ricki, Rudolf, Titan, Spotlight, Hot och alla andra hästar som nu endast finns kvar i vår tanke.

För alltid älskade och oersättliga!

Pålman

Pålman

Suzie

Suzie

Tack igen Felicia för den fina tavlan.

Alla har vi varit små. Även jag!

Jag red på ridskola när jag var liten.

Det här var på tidigt 60-tal och på den tiden var jag verkligen liten. Jätteliten!

På Ridskolan fanns bara stooora halvblodshästar runt 155-170 i mkh så att påstå att jag red kanske är att ta i lite. Men jag satt i alla fall på en hästrygg och trodde säkert att jag red.

Året var 1963 , jag var 7 år, smal som en sticka och vägde inte många kilon. Hästarna på Ridskolan var samtliga utrustade med manskapssadlar där sittytan var generöst tilltagen för att passa stora och breda beväringsrumpor. Alla som någon gång suttit i en manskapssadel vet att det enda man i princip kan säga om den i någorlunda positiva ordalag är att den i de allra flesta fall åtminstone passade hästen.

Och att det fanns ett rejält framvalv att klamra sig fast vid när det var dags att lära sig den hisnande hastigheten trav.

Om man säger som så, lättridning var inget man lärde sig för att man hade taktkänsla, det var ren och skär överlevnadsinstinkt. Åtminstone var det så för mig!

Yvonne 7 år 1963

Dessa manskapssadlar var begåvade med stigläder med spännen grova och kraftiga nog för att klara vikten från en mellanstor elefant.  Det var inte enbart sittytan som var generöst tilltagna även stigbyglarna på dessa sadlar var för en liten barnfot enorma,  stora tillräckligt för att enkelt trä över foten och ända långt upp på låren.

Manskapssadel

Manskapssadel

Snacka om säkerhetsutrustning, ingen risk att man ramlade i backen om olyckan skulle vara framme.

Med foten stadigt genom stigbygeln så var det ändå dryga metern kvar till backen där man hängde upp och ner. Möjligtvis nådde håret ner (om man hade hyfsat långt hår) eftersom att man i det läget troligast var barhuvad. Ridhjälmen man stolt tog på sig vid början av varje ridpass låg vid det här laget sedan länge i sågspånet då den var det första, utan undantag, som flög av vid minsta obalans. För att underlätta detta brydde man sig mycket sällan om att fästa ridhjälmens gummiband under hakan.

Jag har inget minne av vilka kläder och skor man i övrigt hade på sig men troligtvis bar jag byxor med rejäla och kraftiga innersömmar. För minnet av de blödande skavsåren på insida lår och knän sitter fortfarande kvar mycket djupt i själen.

Nu går jag i och för sig händelserna i förväg, det dröjde ju faktiskt rätt länge innan man fick chansen att utöva något på hästryggen som kunde få den mest obalanserade att ramla av. Lektionerna man red från början kallades, om jag kommer ihåg rätt, skrittpass. Och det var precis vad det var. Man red i skritt med en ledare (oftast marginellt större än en själv) som med ett stadigt tag i båda tyglarna tog hästen runt, runt i ridhuset och på ett mer eller mindre skickligt sätt såg till att avstånd hölls, ridvägar reds och halter gjordes.

Denna ledare agerade för övrigt oftast hästens livvakt och såg på ett mycket kraftfullt sett till att inte någon annan än hon, och på nåder, den ryttare som för tillfället åkte med i sadeln, hade någon som helst tillträde till den. Dessa tjejer kunde vara förste, andre, tredje eller möjligtvis fjärde skötare på denna älsklingshäst och fick på ridskolan en naturlig skolning för att bli framtidens mest armbågsvassaste företagsledare, mest tjockhudade politiker eller den tuffaste högstadieläraren i stan. En och annan försteskötare skulle säkert med framgång och utan något som helst problem redan i 12 årsåldern kunnat leda vilken militärjunta som helst i någon sydamerikansk bananrepublik. Själv lyckades jag ta mig så pass högt upp i rankingen att jag kunde titulera mig ”tredjelärling”. Men så blev jag aldrig någon riktigt framgångsrik diktator heller.

Dessa skrittpass pågick i 30 minuter och kostade när jag startade min ryttarkarriär 2 kr. Hela ridskoleidén låg på den här tiden helt i sin linda på denna Ridskola och organisation och administration  fullkomligt lyste med sin frånvaro.

För att få sin hett eftertraktade ”lektion”  tog man sig till ridhuset så tidigt som möjligt en lördag eller söndagsmorgon. Efter att hästarna letts ut i ridhuset av sina ”livvakter” och ställs upp på medellinjen gällde det att hålla sig väl framme när ridläraren för dagen, (militär och troligen straffkommenderad), plockade kronorna ur våra uppsträckta och ivrigt viftande händer. Hade jag tur så tog han just mina kronor varvid man sprang allt vad benen höll till den häst man helst ville rida så ingen annan hann före. Hade man mindre tur och alla andra hade längre armar och vassare armbågar så kunde det hända att man aldrig kom upp i sadeln den dagen och man fick besviket ta sig hem igen och hoppas på bättre tur nästa gång.

Här tillbringade jag många många timmar i min barndom.

Här tillbringade jag många många timmar i min barndom.

Under den tid man red i dessa skrittpass (kan ha varit i flera år!)  så var man otroligt imponerad av de som blivit så duktiga att de fått avancera till travpass (för att inte tala av  de superövermänniskor som red i GALOPP-pass)Jag minns att man stod och tittade på dessa lektioner och längtade, längtade efter den dagen man skulle få lära sig trava, rida lätt och STYRA själv. Flera av mina kamrater hade redan fått byta upp sig vilket höjde deras status till oanade höjder och gjorde oss som inte hade gjort det gröna av avundsjuka. Det var ridläraren för dagen som avgjorde om man skulle flyttas upp eller inte och ni kan ju tänka er vilken lycka  man upplevde när den dagen efter evigheters suktande äntligen kom och man  stolt kunde titulera sig travpassryttare!

Trots ömmande rumpa, blåmärken på smalbenen och svidande skavsår på knäna så var denna halvtimme i veckan min barndoms absoluta höjdpunkt. Jag kan än idag komma ihåg blandningen av spänning, lite nervositet och lycka som mixades med glädjen över att få vistas bland dessa hästar. När jag tittar på bilden från det gamla ridhuset så kan jag känna den speciella doft av sågspån och hästar som bara fanns att hitta på min Ridskola och som är mycket svår att hitta någon annan stans på jorden.

Där och då startade mitt livslånga och djupa intresse för hästar och ridning, något som så småningom övergick från ren hobby till att bli mitt liv,  yrke och profession.  Mycket har hänt under dessa 53 år (!) men jag ska aldrig glömma känslan när jag för första gången satte mig upp på en bred halvblodsrygg och med stigläder snurrade (minst) 3 gånger andäktigt tog mina första skrittsteg i Norra Ridhuset på Gamla K4 i Umeå.

Så småningom fick jag ju också rida i en ”vanlig” sadel,  vilket onekligen var ett lyft för min ryttarkarriär :)

Huvudsaken att man är snygg!

2016-02-13 11.57.32

18 år ung och hyfsat oförstörd. Här med hak(gummi)bandet elegant uppsatt på hjälmen.

Hela mitt liv har kantats av större eller mindre klädmissar. Oftast större. Inte enbart i mitt ”privata” liv utan också väldigt ofta när jag på olika sätt  antingen för nöjes skull eller i min profession utövat mitt stora hästintresse. I båda fallen kan jag till viss del skylla på dålig smak kombinerad med en klockren förmåga att alltid hoppa på modetrender åtminstone 2-3 år efter att de i övriga omvärlden saligen gått i graven Även det faktum att mitt val av liv inte direkt på ett positivt sätt främjat vare sig en god ekonomi eller hög inkomst har också varit en starkt bidragande orsak till att klädkontot aldrig varit speciellt stort.

Om vi håller oss till stall och ridkläder och lämnar min något sorgliga och bristfälliga privata garderob därhän (även om det mesta jag har i klädväg också med förkärlek används när jag ”klär upp” mig för mina ytterst sällsynta statsbesök eller när jag något lite mer frekvent gynnar min lokala livsmedelshandlare) Till vardags ser jag oftast ut så här

Den som vill får gärna hänga med på min knaggliga levnadsstig, fylld som den är av medvetna och( på den tiden det begav sig)  helt omedvetna modeminor.

Och någonstans ska man ju börja och jag startar därför denna självutlämnande  och till viss del smärtsamt själupplevda historia uppifrån.

Jag började ju min rid och hästkarriär för hyfsat länge sedan och då för 50 år sedan var det enda man med säkerhet kunde säga var att ridsäkerhet var något man inte ens kunde stava till. På ridskolan hade man en ”hjälm” på huvudet när man red, dvs så länge man satt i sadeln i någorlunda stillhet så hade man den på huvudet.  Vid högre hastigheter, eventuella krumbukter från hästen eller minsta obalans från ryttaren så gav det elastiska hakbandet efter och landade på marken en liten stund innan man själv fick markkänning.  Denna hjälm var ju en rätt snygg sak i svart sammet, sidenrosett i nacken och knopp på knoppen och sköttes ofta minutiöst efter varje luftfärd. Den borstades, ångades och tejpades för att avlägsna varje spår av sand och spån. Vilket kunde tyckas rätt onödigt då det blev rätt ofta. Att man skulle byta hjälm för att  när den slagit i marken,  hinderbommar,  ridhusväggar eller trampats av hästhovar var inte att tala om! Så länge det snygga guldfärgade märket från Wahlströms var intakt, sammeten gick att limma tillbaka och de värsta fläckarna gick att ta bort så var den fullt användbar.

Ridhjälm Wahlströms

Den viktigaste detaljen i 70-talets ridutrustning. Den guldfärgade hjälmprydnaden från Wahlströms ponnyklubb

2015-12-10 11.57.19

Jag i min ”moderna” Jofahjälm

Så småningom blev ridhjälmarna något bättre, lite säkrare och också allt fulare för att på 70-80 talet övergå till att bli riktigt jätteful. Den tidiga Jofahjälmen satt snart på alla ridskoleelevers huvuden och för att föregå med gott exempel även på mitt huvud. Denna hjälm satt definitivt kvar vid alla avfallningar, bockningar och kullerbyttor oavsett hastighet. Det faktum att hjälmen  genom sin täta konstruktion även effektivt gjorde eleverna mer eller mindre döva resulterade också till många missförstånd, krockar och felbedömningar där hjälmens säkerhet och stötdämpning ofta fick anledning att testas i praktiken. Jag kommer heller aldrig glömma den sk Boerihjälmen vars utseende fick sin bärare att se ut som om den framförde betydligt fler än en hästkraft. Själv ägde jag aldrig en sådan och kan därför bespara er fotobevis på dess utseende. Ridhjälm jofa

Några år senare kom så den mer moderna Jofahjälmen av plast och som, till min och alla andra ridinstruktörers glädje, lämnade öronen fria och därmed också bidrog till att all  ridundervisning fick sig ett rejält uppsving med elever som inte enbart svängde, stannade och bytte gångart genom teckenspråk.Ridjälm jofa2

På 80 talet åkte jag ner till Strömsholm för att utbilda mig till ridinstruktör och då var inte en  plastig Jofahjälm högvaluta  om man säger så. Skulle man tas på allvar (det var åtminstone min upplevelse) fick man återgå till den sammetsklädda varianten igen. Nu hade den fått  en justerbar läderrem under hakan och med ett vidhängande hakskydd vilken oftast istället för att skydda hakan istället orsakade blodvite vid de lika obligatoriska och ofrivilliga avsittningar som ofta erbjöds oss instruktörselever.

Denna hjälm hängde med långt in på 90-talet med den enda ändring att jag plockade bort hakskyddet efter en speciellt smärtsam påminnelse om min dödlighet. Eller iallafall min hakas dödlighet. Man pratade fortfarande inte så mycket om att man skulle kassera hjälmen ”bara” för att den fått några smällar. Tvärtom så litade man bara ännu mer på den när den i skarpt läge visat vad den gick för och fortsatte sedan glatt och förtröstansfullt använda den i ur och skur.

Min väl använda "Strömsholmshjälm" användes ända in i detta millenium

Min väl använda ”Strömsholmshjälm” användes ända in i detta millenium

Numera har jag en ”modern” hjälm, dvs det var vid inköpet redan minst ett par år sedan den var det minsta modern. Den har inga rosetter, knoppar eller sammet så långt ögat når och är begåvad med ett bäst-före-datum.

Min Nya "moderna" hjälm har vissa likheter med denna från Hööks

Min Nya ”moderna” hjälm har vissa likheter med denna från Hööks

Kanske precis som jag!

Så fort jag återhämtat mig från detta inlägg kommer jag att redovisa för några av de fantastiska fotbeklädnader jag ägt och använt under min karriär inom hästeriet.

”Här får hästarna vara hästar”

För drygt  1 år sedan kom Karin Engman från den numera nedlagda tidningen Hästmagazinet hit till oss på Sörgården. Hon spenderade en dag tillsammans med oss och våra kursdeltagare och fick bl.a se hur det kan gå till att utbilda ekipage i trab.  Vi pratade också en massa om Centrerad Ridning, Hästkommunikation, Equine Touch, pedagogik, filosofi och livserfarenhet.

När sedan tidningen kom ut någon månad senare trodde jag knappt mina ögon när jag såg vilket stort utrymme artikeln om Sörgården hade fått.  Och riktigt bra blev den också, eller hur?

Untitled-Scanned-01

Untitled-Scanned-02

Untitled-Scanned-03

Untitled-Scanned-04

Untitled-Scanned-05

Artikelförfattare och fotograf är Karin Engman.

När benen inte längre bär.

 

När dagen kommer då benen inte längre bär.

När stunden närmar sig då Du inte längre är här.

Då det är dags att låta Din själ få finnas utan yttre gräns

och tyngden från en smärtande kropp ej längre känns

Från första dagen till Din sista stund

Du har älskat livet i varje ögonblick och varje sekund

Men dagen då Dina ben Dig inte längre bär

är nu obevekligt och oåterkalleligt här

Med kärlek och varsam hand vi nu Dig över regnbågsbron  för

med vetskap  att Din vackra själ aldrig någonsin dör

Hos oss kommer Du min fina lilla häst alltid att finnas kvar

Med tacksamhet och glädje vi minnet av Dig  i våra hjärtan för evigt spar

Och närhelst jag stannar och blundar jag kan höra när

Du  går till andra sidan på ben som Dig åter bär

 

Sov gott min vän! Nu blir allt bra igen.

 

 

 

 

 

Invigning

Invigning av utställningen Hästen-Säg mig vem du är!

Invigning av utställningen Hästen-Säg mig vem du är!

På Sveriges nationaldag den 6 juni 2015 öppnade Västerbottensmuseet en ny utställning som heter Häst- Säg mig vem Du är! Jag tillfrågades om jag ville säga några ord vid invigningen och fick 10 minuter att tala om Hästen. Att på dessa korta minuter få fram allt som jag tycker är av vikt för hästens kroppsliga och mentala hälsa är ju omöjligt så jag fick komprimera, korta ner och bli både rätt generell och kategorisk. Hoppas ändå att de som lyssnade förstod min mening och avsikt och att jag menade varje ord jag uttalade.

Jag fick även frågan att lägga ut talet här på bloggen då det var många som inte kunde komma till museet idag. Så här kommer det, läs om ni vill och orkar!

Och ta er tid och gå och titta på utställningen! Den är riktigt bra och viktig!

 

Först av allt vill jag säga hur fantastiskt glad jag är över att Västerbottensmuseet tagit detta initiativ och anordnat en utställning där fokus ligger i att Hästen får möjlighet göra sin röst hörd. Här kan den få berätta om sig själv och sin långa och många gånger hårda och brutala historia den haft i människans tjänst.

Här får den också från sitt eget perspektiv berätta hur den upplever den tid den lever i just nu och kanske också samtidigt ge oss människor en och annan tankeställare över hur vi använder och brukar våra hästar i dag. Förhoppningsvis går vi härifrån med några nya insikter, kanske har vi till och med omvärderat en del gamla och oaktuella synsätt och fått några nya idéer för hur vi tillsammans ska kunna skapa en hästvänligare värld i framtiden.

Vi har alla på något sätt en relation till Hästen, denna gåtfulla, vackra, själfulla och till och med ibland skrämmande varelse som inte lämnar någon oberörd. Kanske vi äger, rider eller kör, kanske våra far- eller morföräldrar hade en arbetshäst på sin gård eller kanske vi endast ser den på avstånd genom ett bilfönster när vi passerar dess hage eller tittat på tv för att se travresultaten.  Oavsett på vilket sätt vi mött eller möter hästen så slutar vi människor aldrig att dras till och fascineras av detta otroliga djur.

Ingen kan ju på riktigt veta hur människans första möte med hästen gick till. Det ögonblick när våra förfäder insåg att hästen gick att tämja och användas och inte enbart var ett värdefullt bytesdjur som var relativt lättjagat. Ända sedan den tiden har vi människor på olika sätt ärat och tillbett den, vi har älskat och aktat den och efter bästa förmåga och förstånd tagit hand om den.

Men vi har också under historien missbrukat och våldfört oss på hästen, vi har brutit ner den fysiskt och psykiskt förstört den. Vi har utan empati och medkänsla knäckt dess vilja enbart för att den ska passa in och passa oss, för att den skulle arbeta och tjäna i vår strävan att förbättra och underlätta våra liv. Den har många gånger blivit behandlad och förbrukad som en okänslig maskin och vi har blundat och sett bort när den visat obehag och smärta. Och när den protesterat har vi slagit tillbaka och tryckt ner den.

Idag, i alla fall i vår del av världen, har hästen fått en helt annan betydelse och spelar också en annan roll i vårt samhälle. Vi behöver den inte för att bedriva krig, bruka vår jord och skog eller odla vår mat. Vi behöver den inte längre för att lättare överleva eller få ett behagligare och enklare liv.

När vi numera sätter oss på dess rygg eller bakom den i en vagn är det för de flesta av oss enbart ett fritidsintresse. Vi rider och vi kör den för att tillfredställa vårt eget behov av närhet, motion och spänning, för att få naturupplevelser och utmaningar  och framförallt för att vi vill ha roligt. Ibland är hästen en statussymbol och för många människor även ett sätt att få utlopp för lusten att tävla och hävda sig.

Men vad är då en häst egentligen?

En häst är ett gräsätande, stepplevande flockdjur med en utpräglad flyktinstinkt. Den har under miljontals års evolution anpassat sin kropp och sina sinnen för att överleva på öppna gräsbevuxna marker där varje dag oftast innebar miltals vandring för att leta efter föda och vatten. För detta bytesdjur innebar varje ögonblick en aldrig upphörande vaksamhet för att i tid upptäcka varje fara och hot mot sitt eget och sina flockmedlemmars liv.

Allt hos hästen är specialdesignat för att hjälpa den att överleva. Allt från ögonens storlek och placering, öronens utseende och rörlighet, det otroligt utvecklade luktsinnet, hudens känslighet och det så viktiga smaksinnet. Hästens kropp, inre organ och hjärna är programmerad för att på en bråkdels av en sekund reagera och agera på minsta impuls. En häst är ingen problemlösare eller slagskämpe utan flyr alltid och då i första hand genom att använda sina långa snabba ben för att springa ifrån faran.

Hästen har funnits på denna jord så otroligt mycket längre än människan och även om den moderna hästen idag ser helt annorlunda ut än den lilla rävstora, rådjursliknande urhästen som med sina fem tår fanns för 60 miljoner år sedan så måste vi komma ihåg att den fortfarande finns här. Väldigt nära ytan under den mest välputsade och välryktade av våra tamhästar så hittar vi den. Man behöver bara skrapa lite, lite på ytan så kan vi se zebraränderna.

Så hur förädlad, ansad och putsad vår häst än är så finns den lilla vildhästen där närmare än vad många anar med ett starkt behov av att bara vara häst.

ALLA hästar måste för att kroppsligt och mentalt må bra, få utlopp för sina naturliga och medfödda instinkter och nedärvda behov. Även den dyrbara dressyrhästen behöver få utlopp för sitt behov att tugga i 18 timmar per dag och den kapablaste av alla hopphästar har behov att söka sin föda genom att långsamt vandra flera mil per dag. Även den aktiva trav eller galopphästen vill ingå i en flock där medlemmarna valt varandra och barnens shetlandsponny vill ha en uppgift som den klarar och uppskattas för i sin flock.

Hästar har inga ambitioner att bli den bästa och snabbaste på travvolten eller vinna ära, berömmelse och rosetter på tävlingsarenorna. Det hästar vill är att vara mätt, torr, varm, den vill känna sig trygg och har ett starkt behov att föröka sig för att försäkra artens överlevnad.

IMG_2551

Foton tagna av Karin Engman.

Det betyder tråkigt nog( för oss) att motivationsnivån att göra saker med och för oss egentligen är absolut lika med NOLL. Den trista sanningen är att vi människor inte är så viktiga för hästen, har de tillgång till mat, vatten, livsutrymme och andra hästar så klarar de sig utmärkt utan vår inblandning.

Men så har vi ju ändå någonstans bestämt oss för att hästen ska finnas i våra liv och att vi vill kunna umgås med den. Det är då det fantastiska och nästan magiska händer att detta underbara djur faktiskt är beredd att släppa in oss människor i sitt liv. Den är till och med beredd att bilda flock med oss om vi bara tillåter det och gör det mer på hästens villkor än våra egna.

Vi måste i mycket högre grad anpassa OSS till hästens liv och ge den större möjligheter att få utlopp för sina naturliga instinkter och egenskaper. Dessa instinkter och egenskaper ligger så djupt i hästens DNA att det inte går att ändra eller ta bort dessa hur mycket vi än försöker. Vi kan tex aldrig ta bort hästens flyktbeteende eller naturliga tuggbehov. Inte heller kan vi ändra på en medfödd egenskap och det faktum att en brun häst alltid är brun. Det vi människor däremot tyvärr med stor framgång lyckats med är att genom att begränsa hästens möjligheter till ett naturligt liv, ge den fler beteenden, dvs. oönskade stereotypa beteenden som krubbitning, vävning mm.

Något vi också för hästens skull måste sluta med är att förmänskliga den. Vi måste lära oss att hästar är just hästar och inte kan behandlas som jättestora kramdjur eller bäbisar. De är inte heller pälsklädda, tävlingsälskande varelser som själva skulle välja att befinna sig på våra hopp/dressyr eller travbanor. Inte heller är de likt Disneyfigurer födda med en pratbubbla över huvudet där de uttrycker mänskliga tankar och känslor.

Att ha och visa empati inför hästen betyder inte att vi ska ställa till med mer problem för den genom att kompensera vår okunskap, tidsbrist och dåliga samvete genom att älska ihjäl den. Vi klär gärna på den när vi fryser och ger den mat 3-4 ggr/dag för då är vi hungriga. Vi stänger in den i ett eget rum på natten och inbillar oss att den sover gott tills vi kommer och väcker den på morgonen. Vi ger den vilodagar när vi själva vill vara lediga och begränsar deras umgänge med andra hästar ofta i rasthagar som är alldeles för små.

Lite generellt kan man säga att: Förr i tiden led våra hästar av för hårt arbete och för lite mat. Numera är det största hotet för våra hästar för mycket mat och för lite arbete.

Hästens förmåga att bilda flock med oss människor är unikt för ett flykt och bytesdjur och kräver att vi människor inte missbrukar det och tar det för givet. Vi måste hela tiden utvecklas och utbilda oss så att vi i hästens ögon blir någon att alltid lita på i alla situationer och under alla förhållanden.

Vi måste stå på hästens sida och vara en guide som både ödmjukt och kunnigt och på rätt sätt hjälper och stöttar hästen så att den kan må så bra som det bara går i denna onaturliga livsmiljö vi idag kan erbjuda våra hästar.

Och oavsett om hästen är en högpresterande tävlingshäst, en skogsmulle eller en av våra fyrbenta vardagshjältar ute på våra ridskolor så krävs det att vi tar hand om den genom att se till att vi tar lärdom av historien, tar tillvara på gamla sanningar och samtidigt vara beredd att omvärdera och förkasta det som på ett eller annat sätt leder till ett fysiskt och psykiskt lidande.

IMG_2547Vi måste våga släppa på prestige och statustänkande för att istället utbilda och utveckla oss själva då mycket av den forskning som bedrivs om hästen runt om i världen visar att det är vi människor som måste ändra på oss. Vi vuxna har alla också ett ansvar för att de som är unga idag och att de generationer som kommer ska få lära sig hur en häst ska skötas och behandlas för att må bra och för att den ska kunna leva vid vår sida utan att vi missbrukar den.

Slutligen!

Att kommunicera med en häst är inte att du talar till den.

Att kommunicera med en häst är att ni båda lyssnar och förstår varandra.

 

Välkommen till en Garanterat Trendfri Zon!

tofflor

”Inne”skor! Älskade, väl ingådda, beresta och oersättliga!

 

Ingen som befinner sig inom hästvärlden kan ju ha missat den storm som ponnymamman orsakade genom sitt blogginlägg om hästtjejer och den utseendefixering , utrustnings och prylhets som skapats i diverse hästbloggar. Och visst är det så att alla, även hästtjejer, påverkas av det som skrivs och läggs ut på nätet, konstigt vore det väl annars?  Snygga bilder på snygga, smala unga tjejer med snygga, vackra, och trendiga prylar och kläder med snygga välfriserade och välryktade hästar attraherar många och bloggarna får tusentals besökare varje dag. Glöm inte att  de som driver de här sidorna tjänar i de flesta fall pengar på sitt bloggande och den krassa verkligheten är att ju fler läsare desto mer pengar. Och för att få allt fler läsare och allt mer pengar behöver man sticka ut och synas för att inte försvinna i mängden.

Så krävs det lite naket skinn och bikinifoton bland bilderna från hopptävlingar och dressyrträningar för att skapa uppmärksamhet så är väl det inte hela världen. Eller är det?

Hur som helst så har jag för mycket länge sedan passerat mitt ”bäst-före-datum”. Jag bär mina 60 år väl synliga för alla och envar att se och aldrig, inte ens om jag skulle betala för det, skulle jag få något sponsorkontrakt med något klädförsäljande eller ridsportsutrustningskrängande företag med en realistisk PR-avdelning och ansvarsfull budget.

Därför kan jag som motvikt, här och nu, erbjuda en garanterat trendfri blogg!

På dessa sidor kommer aldrig det senaste modet bland ridkläder och ridstövlar presenteras! Jag kan faktiskt till 100 % lova att något annat från modevärlden inte att heller någonsin kommer att presenteras här, varken i ord, bild eller text. Faktiskt inte ens i fantasin.

Dessutom jag kan till 1000% lova att inget foto av mig i bikini någonsin kommer att publiceras här eller i något annat sammanhang. Varken offentligt eller privat. Kanske mest för att skona känsliga tittare/läsare även om en sådan bild naturligtvis skulle kunna fungera starkt avskräckande syfte när sötsug eller pizzalängtan skulle bli för stark och du egentligen är för bekväm av dig för att motionera bort extrakalorierna.

Inte heller kommer de senaste färgerna i schabrak och bandagetrenden att recenseras eller dokumenteras.  Inga nya tränsmodeller, benskydd, eller extravaganta hästtäcken kommer att få den minsta uppmärksamhet och inte en bokstav kommer att skrivas om vilken hjälm som är snyggast och mest inne just nu.

Helt otrendiga mjukisbrallor, röda yllesockar och mina innerligt älskade inneskor

Helt otrendiga mjukisbrallor, röda yllesockar och mina innerligt älskade inneskor

Däremot kan jag visa verkligheten som den är för den som vill. Just idag består den av svarta mjukisbrallor täckta av katt och hundhår samt med en lätt gulaktig touch kommen från gurkmeja (och en kaffefläck men den syns ju inte, bara luktar). Till den har jag nogsamt valt en urtvättad Sörgårds t-shirt där trycket för länge sedan börjat försvinna och på fötterna mina älskade, välanvända, (minst) 10 år gamla inneskor. (Alltså, dom är inte ”inne”, utan är med all säkerhet ”ute” även om de aldrig används ute utan enbart inne.)

Den berömda Sörgårdströjan! Här i shabby chic style

Den berömda Sörgårdströjan! Här i shabby chic style

Om en stund är det dags att gå ut i stallet och jobba och då står jag inför ett lite tuffare val av outfit. Hmm ska jag välja min patenstickade tröja i syntet som med hjälp av sin inbodda statiska elektricitet per automatik drar till sig det mesta av dagens skörd av avskrapat hästhår så att man enbart med mycket god vilja kan se att den faktiskt är vinröd.   Eller kanske jag ska ta den röda som fortfarande, åtminstone delvis, har kvar lite av sitt vindtäta foder. Den får det nog bli, det blåser 20 sek/m idag och dessutom har den tröjan en väldigt intressant patina från diverse målningsarbeten på gården. Här finns en hel palett av minnen från svunna tider och jag har ofta tänkt att jag borde ta den med när jag ska köpa ny färg för att kunna återskapa samma nyanser på boxväggar och annat vi målat under de senaste 20-25 åren. Extra intressant är den stora gåtfulla svarta fläck som för några år sedan mystiskt uppenbarade sig mitt fram och vars ursprung är höljt i dunkel. Den går det i alla fall att inte tvätta bort.

Bilden visar det man en gång i tiden kallade Windstopper. Numera en av Sörgårdens artefakter med intressant proveniens.

Bilden visar det man en gång i tiden kallade Windstopper. Numera en av Sörgårdens artefakter med intressant proveniens.

Eftersom det fortfarande är vinter på Sörgården, trots att många optimister hävdar att det är vår, så kompletterar jag mina mjukisbrallor med ett par täckbyxor modell större. En gång i tiden var de svarta, numera har de en mer intressant mörkviolettbrunaktig nyans med vita färgstänk lite här och där.

Täckbyxor urblekta med färgfläckar och katt.

Täckbyxor urblekta med färgfläckar och katt.

Till detta väjer jag matchande handskar, ja alltså, de matchar varandra, inte kläderna i övrigt.

På fötterna har jag 3 år gamla ”stallkängor” inhandlade på Jula (f. ö de bästa jag haft, kostade typ 149 kr och är fortfarande hela) (eller ganska hela, skaftet på den högra har lossnat längst upp)

Vinterkängor av imponerande kvalitet som fortfarande är (nästan) hela och 100% vattentäta efter 3 år!

Vinterkängor av imponerande kvalitet som fortfarande är (nästan) hela och 100% vattentäta efter 3 år!

Detta toppas av en grå lovikkamössa som luktar gammalt får när den blir blöt.

Detta är min normala vardagsoutfit under dagtid och passar bäst utan publik.

På kvällar och helger eller när jag i förväg vet att det kommer att vara fler än jag, gubben och mina helt och totalt modeomedvetna och modeointresserade fyrfota familjemedlemmar inom synhåll så byter jag till en marginellt nyare garderob.

De gamla täckbyxorna byts till en modell 2 år yngre, något för långa så de nedersta dm av benen är chict täckta av intorkad lera från gårdagens lektionsarbete.

Tröjan är inköpt på Överskottsbolaget och är snyggt noppig och militärgrön.

Fintröjan! Inköpt på Överskottsbolaget och snyggt militärgrön. (OBS! Bilden är fotoshopad för att lura alla att den verkligen är snyggt militärgrön.)

Fintröjan! Inköpt på Överskottsbolaget och snyggt militärgrön. (OBS! Bilden är fotoshoppad för att lura alla att den verkligen är snyggt militärgrön.)

Kängorna är av läder och var när de inköptes för ett antal år sedan hutlöst dyra, vattentäta och snygga. Inget av detta är längre aktuellt och jag får vid blötare väderlek välja de billiga och vädersäkra från Jula alternativt stå stilla på de få delar av ridbanan som inte ligger under vatten så här års eller graciöst(?!?) skutta mellan de värsta lerpölarna. Till detta bär jag gärna en mörkblå ridväst från Jacson´s som jag förstått var omodern redan när jag köpte den ny från en konkursutförsäljning  2010  samt samma par (med varandra) matchande handskar.

För att inte frysa om öronen bär jag ett mörkblått pannband min äldsta dotter fick med ett bokpaket när hon på tidigt 90 tal var med i Pollux ponnyklubb.

Pannband trendig på tidigt 90-tal.

Pannband trendig på tidigt 90-tal.

Nu när jag läser igenom mitt inlägg så inser att jag faktiskt skulle borde kunna tjäna extra pengar på att göra reklam! För om någon från ovanstående nämnda företag till äventyrs skulle läsa detta så är jag villig att sälja min själ rätt billigt för att visa att brist på stilkänsla kombinerat med snålhet, uthållighet och viss brist på kapital skulle kunna skapa ett nytt(?) mode inom hästvärlden. So come on Pollux (finns ni kvar?) Jula och ni andra. För en smärre ersättning är jag villig att bli en het trendsetter med mod att visa att era produkter är både långlivade och hållbara! Men lite nål och tråd samt silvertejp kan saker hålla så länge att de blir moderna igen!

Om jag lovar att inte visa vare sig min blekfeta bara mage eller mina celluliter så kan ni väl åtminstone tänka på saken? Snälla?

Mer om mode kan ni läsa här. Eller Icke-mode, beroende på hur man ser det. Huvudsaken man är snygg

 

Bellini hälsar och säger att livet är gott!

Bellini april 2015. Foto Pia Nilsson

Bellini april 2015. Foto Pia Nilsson

Hur fantastiskt är inte internet! För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Bellini, en av våra fina och minnesvärda Sörgårdsponnyer som på olika sätt förgyllt och berikat vår tillvaro. (Här kan du läsa om Bellini) Till min stora glädje så fick jag genom min blogg kontakt med familjen Wallner i Övik  som köpte Bellini av oss för många år sedan och som i en kommentar beskriver sin tid med honom:

”Minns så väl när vi kom till dig Yvonne för att provrida, han stod där på gången blinkade med sina stora ögon och njöt av att vara mitt i centrum. Ja visst föll vi direkt för denna härliga individ! Efter två veckor så hade jag gärna lämnat tillbaka honom…..när vi vuxna var där så skötte han sig men när det var små varelser så gjorde han lite som han ville. Men han blev bättre och bättre med tiden, slutade med sina små hyss och blev en underbar, snäll liten ponny med en liten liten räv kvar bakom örat men det var inget problem utan rätt kul när vi kunde läsa precis vad han tänkte. Hans trygga punkt i tillvaron var en liten ponny vid namn Nillo 112 cm och dit han gick dit gick också Bellini. Båda reds mycket i skog och mark och ibland efter travhästarna vilket var populärt. Själva tävlandet i dressyr gick över förväntan och det blev DM silver för både Micaela och Wilja med Bellini. Det blev många vinster, Granngården Cup, Agrias Distriktchampionat mm och han sträckte alltid på sig lite extra när han var mitt i händelserna centrum.

Bellini

Bellini i tävlingsform med antingen Micaela eller Wilja Wallner i sadeln.

Han har en speciell plats i våra hjärtan och vi minns honom med så mycket glädje och skratt, hans ljusa glada gnäggande. Det var en sorgens dag när han lämnade oss och många tårar, men livet måste gå vidare och idag är vi så glada att han fick ett så fint hem hos familjen Nilsson i Klockrike.”

20140824_194250

Bellini och hans kompis Pigge april 2015. Foto Pia Nilsson, Klockrike

Och inte nog med det, jag fick också veta att han fortfarande lever och mår bra! Han bor sedan 10 år tillbaka hos fam. Nilsson i Klockrike där han numera lever sitt liv som glad pensionär. Så här skriver Pia i Klockrike:  Fotot är helt nytaget och hans lilla kompis heter Pigge.

Bellini har bott hos oss i tio år (i maj),
och är den klokaste och mest "lättavlästa" häst jag träffat. Han går lös
för det mesta (t ex till och från hagarna, eller om veterinären behöver
titta på honom), och han har alltid en plan för var han är på väg och
varför. Harmonisk, trygg och nyfiken. Pensionär sedan flera år :)

/Pia!

Tack alla som skrivit och hört av er här på bloggen, på facebook eller via mail. Det är fantastiskt att se hur denna lilla ponny berört och gjort intryck på så många människor i sitt liv. Må han få leva i många, många år till!


					
		

Bellini – Världens bästa människotränare!

bellini

Bellini. Foto och copyright Stig Nilsson

 

En gång i tiden, för rätt länge sedan hade vi rätt många mindre barn som deltog i vår verksamhet och då, vilket alla som någon gång bedrivit ridskoleverksamhet vet, är små duktiga och snälla barnponnyer värda sin vikt i guld. De är lagom stora, rör sig inte med för stora gångarter, är tålmodiga och väldigt snälla! De låter sina små ryttare lära sig allt inom ridningens mysterier på ett lugnt och stillsamt sätt. Att bocka, sticka, sparka bakut eller helt enkelt bara stanna och stå still…länge, finns inte på världskartan. I stallet står de lugnt och fint vid borstning och sadling samt lyfter själv sina små hovar när lilla adepten ska göra ngt slags försök att kratsa hovar. Ju mindre barn desto vänligare och trevligare är ponnyn framförallt när den leds in och ut i hagen! Och speciellt hänsynsfull är den mot de små liven när det finns gräs eller annat ätbart på transportsträckan! Då skulle det vara helt OTÄNKBART att först ta fart, sedan knuffa omkull barnet med innerbogen och sedan resolut dyka ner i alla diken och vägkanter där både verkliga och eventuella grässtrån frestar (och allt annat också vars ätbarhet bör testas för att undvika svältdöden)

Alla som någon gång deltagit i, bedrivit eller med egna ögon sett någon ridundervisning där ponnyer finns involverade VET att ovanstående kanske inte är helt med verkligheten överensstämmande, utan i de allra flesta fall faktiskt mer är en överromantiserad önskedröm om den perfekta och omhändertagande barnponnyn.

Min erfarenhet har dessutom lärt mig att eftersom alla hästar är skapad med ungefär lika stor hjärna oavsett om det är en liten eller stor häst så betyder det att en liten häst har betydligt mer hjärna per kvadratcentimeter än en stor häst. Vi har under årens gång haft ett flertal fyrfota Einsteins hos oss som bevisar min tes (om någon skulle tvivla) och de flesta av dessa har absolut varit under ponnymått, ju mindre desto klipskare.

(Med detta vill jag säga att alla hästar, oavsett ras och storlek, naturligtvis är kloka och smarta, alla på sitt eget vis men att ponnyer är det i synnerlighet)

För en ridskolefröken är det helt klart en utmaning att få en ponny, (med minst 160 i IQ  och som säkerligen skulle kunnat bli hedersmedlem i hästarnas motsvarighet till Mensa), att tycka att det är en jättebra idé att trava runt, runt, runt på en ridbana med en litet barn på ryggen utan att den relativt snabbt försöker liva upp situationen med diverse väl inövade (eller/också alldeles nyss påkomna) hyss.

Vi har, som sagt, under åren haft ett antal ponnyer i vår ägo och alla dessa har uppvisat mer eller mindre höggradig intelligens vilken de också på lite olika sätt använt för att få livet att bli både roligare och mer bekvämt (för dom själva alltså). En av dessa ponnyer hette Bellini och han kom till oss en vårdag för rätt många år sedan.

Det började med att vi fick ett samtal från en kontakt att det fanns 2 jättefina och snälla barnponnyer i Danmark som säkert skulle passa oss på Sörgården. Då vi litade på kontaktens omdöme och det dessutom var rätt pris, ålder och storlek så slog vi till och köpte ponnyerna osedda.

Ponnyerna var vid ankomsten lite matta och spaka efter ett flertal transportbyten fått åka många och långa mil innan de till sist hamnade i den norrländska urskogen.  Lättade (det är alltid lika läskigt och spännande att köpa hästar osedda) konstaterade vi att de såg fina, friska och sunda ut samt dessutom verkade väldigt snälla. Vi var nöjda och glada över vårt inköp och höll med varandra om att de nog båda två skulle bli favoriter hos våra små elever.

Den ena var lilla vita Chic, knappa 120 i mkh. En rar liten ponny som visade sig vara både lugn och lite eftertänksam. Det finns de som skulle ha kallat honom både tjurig och envis men jag föredrar att kalla honom lugn och klok. Han var den perfekta nybörjarponnyn för ju mindre eleven kunde och ju mer okunnig personen var som bistod och ledde den lilla nybörjaradepten, desto snällare var han (det var mest sådana lektioner han gick på). Det var verkligen hans stora kall i livet att i lugn och ro få små barn att känna sig trygga i sadeln. Däremot ogillade han kraftigt de elever som kommit så långt i sin ryttarkarriär att de fick för sig att de skulle ”bestämma” över honom och få honom att göra,( i hans ögon), helt onödiga tempoförändringar, konstiga krumelurer och vansinneshopp över hiskeligt höga hinder (allt över 10 cm var i Chics ögon minst VM höjder).

Och så var det Bellini. En jättesnygg och högrest ponny, runt 125 cm i mkh, mörkbrun med en bred och fin bläs och vita fötter. Lite tunn och valpig kanske men det skulle ju lite mat och träning råda bot på resonerade vi.

Vi var väldigt imponerade över hans fina gångarter, en härlig och vägvinnande skritt, en taktmässig och elastiskt trav och galoppen den var riktigt, riktigt bra!

Problemet var bara att han i huvudsak valde att visa sin gångartskapacitet vid fel tillfälle, fel tidpunkt och för det mesta alltid med fel ryttare.  Vi insåg väldigt snabbt att det nog skulle dröja ett tag innan Bellini visade samma kvaliteter som sin bästa kompis Chic. Vi insåg också att det eventuellt det nog också kunde vara så att det i hans unga liv inte ingått så mycket av de ack så viktiga detaljerna för en duktig ridskoleponny, nämligen inridning och uppfostran.

Detta faktum kunde ju inte lille Bellini själv lastas för så vi beslöt, mycket på grund av hans övriga trevliga egenskaper, att ändå behålla honom och ge honom en chans. Hans glada charm och oskyldiga uppsyn räddade honom denna gång och dessutom många, många gånger i framtiden, från att bli satt på första bästa returbuss till vårt södra grannland.

Den första tiden tränades Bellini strikt enligt skolboken med tömkörning, longering och ridning (litet tufft barn inlånades för ändamålet). Bellini tränade i sin tur oss i den ädla konsten att ”ligga steget före”, ”stå inte och sov” och ”tänka längre än näsan räcker”. Han gav oss också lektioner i ”se glad och inte arg ut”, ”räkna långsamt baklänges till 100”, ”ta ett djupt andetag” samt en hel del extra övning i ”det är en ny dag i morgon också”. Han var den ultimata ”läromästaren” och det mesta han lärde mig sitter fortfarande djupt i ryggmärgen. Detta var långt innan NH kom in min värld men där och då hjälpte Bellini mig att inse många viktiga saker som jag fortfarande har stor nytta av i alla möten med hästar.

Bellini på prisutdelning Foto och copyright Stig Nilsson

Bellini på prisutdelning Foto och copyright Stig Nilsson

Det var absolut inte så att han på något sätt hade något emot att utföra allt vi ville att han skulle göra. Tvärtom! Han ställde glatt, villigt och snabbt upp på allt vi ville och snart kunde han både gå i longerlina och tömmar. Efter bara lite klargörande ridträning så lyssnade han uppmärksamt på sin lilla ryttare och intelligent som han var så snappade han kvickt upp hur man både stannar och startar, svänger och byter gångart. (Alltså, han kunde ju allt innan också men förstod inte förrän efter ett tag riktigt nödvändigheten med att behöva vänta till ryttaren var beredd på dessa tempo och riktningsförändringar) Så ridningen gick för det mesta väldigt bra efter ett tag. Visst hände det ibland då och då att han tyckte att han skulle bjuda barnet i sadeln på en finfin galopp utan att barnet bett om det eller att han på nybörjarlektionerna såg till att eventuella medhjälpare fick ordentligt med motion. Av någon outgrundlig anledning så var det speciellt papporna som han såg till fick springa lite extra fort och mycket. Han var absolut inte rädd för karlar, det var inte därför han blev lite svår att leda, utan han verkade bara tycka att män behövde mer motion än kvinnor.

Vän av ordning kommer nu säkert att höja sin röst och påpeka att hästar faktiskt inte är några problemlösare utan att de är reaktiva nutidsdjur som inte kan lista ut saker i förväg. Men då säger jag bara att allt har ett undantag och att den personen som hävdar detta i stort sett har alldeles rätt. MEN  säger också att denna person inte heller har träffat Bellini! Hans repertoar av fantasifulla och smarta lösningar på allehanda problem fick oss både att vrida oss av skratt och samtidigt att slita vårt hår i förtvivlan och jag tror att det mesta av mitt gråa hår fick jag under åren med Bellini.

Ett för oss stort problem var att han alltid tog sig lös på nätterna. På den tiden hade vi spiltor till ponnyerna och det spelade ingen som helst roll, hur vi än bar oss åt så hälsades vi varje morgon av en glad och sprallig Bellini. Och lös! Han slet sig aldrig eller hade sönder någon grimma eller så utan på något sätt lyckades han alltid befria sig från allt vi testade att sätta fast honom i. Vi spände grimman så hårt vi tordes, vi satte halsring på honom och stängde av med rep bakom. Varje gång vi hittade en ny ”lösning” så stod han snällt kvar i sin spilta ett par tre nätter för att invagga oss i en falsk förvissning att vi hade överlistat det lilla smarta ponnyskrället. Det hade vi dock naturligtvis inte gjort utan snart möttes vi  igen varje morgon av ett ”välstädat” stall. Dvs allt som gick att äta var uppätet och allt som inte gick att äta var minutiöst undersökt, väl tuggat och sedan utspottat. Vi lärde oss att aldrig någonsin lämna något av värde framme, fanns det något som han kunde bita, trampa och skita på så gjorde han det. Vi lärde oss också att vi måste ha dörren till sadelkammaren låst, haspad och inbrottssäker eftersom Bellini snart tyckte att stallet blev en tråkig och invand lekplats och därmed kände sig nödgad att hitta nya outforskade jaktmarker.  Alla som varit på Sörgården vet att vi inte har så stor sadelkammare och även om ni inte sett den så kanske alla kan föreställa er synen när jag bakom den stängda dörren dit in hittar en supernöjd ponny som större delen av natten roat sig med att smaka på alla träns och sadlar, riva ner allt i ponnyhöjd, skita ett antal gånger och sedan generöst sprida och blanda allt över hela golvet.

Ett annat sätt att liva upp nätterna var att generöst se till att de andra spilthästarna också fick känna på den härliga friheten för att i flock vistas fritt i stallet. Han lyckades många, många gånger öppna spännet på sina kamraters grimmor så att det inte bara var en ponny utan 2-3 stycken som tillsammans med sin ” brother in crime” orsakade mängder av extraarbete för oss något frustrerade stalljobbare. Vid de flesta av dessa tillfällen hittade vi ofta Bellini med en nonchalant  min stående i sin egen spilta (dock lös och utan grimma)  där han bestämt hävdade att  han varken varit inblandad i eller anstiftare till nattens brottsvåg.

Detta utspelade sig för rätt många år sedan nu och på den tiden när det var betydligt mer vanligt att ridskolehästar stod i spilta och de boxar vi hade var reserverade för våra större hästar. Men för allas skull, inte minst för mina nervers skull, så blev till sist enda lösningen box(straff) och Bellinis nattvandringar fick till hans (och hans lössläppta kompisars) stora besvikelse till sist ett slut.

Som jag nämnt tidigare formligen älskade han att tugga på saker, framförallt olämpliga och onyttiga saker som en ponny absolut inte ska riskera svälja ner. Snören, plastpåsar och allt av läder låg högt på hans lista av helt oemotståndliga smaker. Dock var skinnhandskar det mest åtråvärda bytet och jag ska aldrig glömma den stackars mamman som förtvivlat kämpade att rädda sin dyra läderhandske ur gapet på Bellini som ivrigt och njutningsfullt tuggade på hela handsken. När jag uppmärksammades på situationen stack bara en liten tumme ut och bara genom en rätt tuff brottningsmatch lyckades jag till sist skilja en mycket besviken ponny från sitt tjuvgods.

För övrig fick mamman köpa nya handskar då det som kom ut ur munnen inte längre ens med bästa vilja i världen kunde räknas som användbart.

En annan egenhet(egenskap?) denna speciella ponny hade var att det inte gick att tränsa honom. Eller rättare sagt, själva tränsningen gick helt utan problem, det var att få honom att fortsätta vara det någon längre stund som var lite klurigt. Så fort att bettet var i munnen, nackstycket trätt över öronen och alla spännen satt där de skulle så kunde man vara helt säker på att bara man slappnade av lite eller tittade bort en sekund så hade han tagit av sig alltihop och tränset hängde i tyglarna mellan frambenen. Denna färdighet tränade han på varje dag och blev därigenom blev hans skicklighet och snabbhet allt mer förfinad. Till sist krängde han av sig tränset även när eleven stod och höll i honom i tyglarna. Jag är övertygad att han passade på precis när eleven blinkade till, för så fort gick det. Innan vi sålde honom så hände det till och med någon gång under lektion att han på något mirakulöst sätt lyckades med konststycket att få sin ryttare att ofrivilligt testa att rida helt utan huvudlag.

Många var också de lägerbarn som på grund av Bellini fick se både dike och vägren på nära håll. Han var en expert på att knuffa sina små lägerelever ner i diket någonstans under de hundratal meter som skiljer stall från beteshage. Hans teknik var otroligt effektiv och framgångsrik och kombinationen två rejäla steg åt vänster, resolut bogtackling och sedan en målmedveten och snabb förflyttning till motsatta diket resulterade i 99 gånger av 100 att det låg ett ilsket och gråtande barn i ena diket och att det stod en hetsätande ponny i det andra. Vi hade på den tiden 8 läger varje sommar och detta upprepades frekvent och utan undantag de första dagarna vid varje läger.  Efter några dagar brukade det gå bättre och när han som vanligt snabbt lyckades charma även de mest omkullsprungna barnen så var snart alla blånaglar, skrubbsår och tårar från de första dagarna glömda och förlåtna.

Bellini

Bellini

Bellini stannade hos oss i runt 10 år och det är många nu vuxna personer som har haft en relation med denna speciella ponny och som också fått otaliga minnesvärda stunder(och en och annan blå tå) tillsammans med honom. Så småningom sålde vi  honom  till en familj vars döttrar framgångsrikt tävlade honom i dressyr och när han inte skojade bort allt (genom att tex hoppa över dressyrstaketet för att lukta/smaka på diverse banutsmyckning) så åkte de oftast hem med både rosetter och pokaler.

Bellini är en ponny som alltid kommer att finnas nära mitt hjärta och även om han stundtals kunde vara otroligt tålamodskrävande och lite väl påhittig så är jag glad och tacksam att jag fick den stora glädjen att lära känna honom. Han berikade allas liv här på Sörgården så otroligt mycket och jag skulle aldrig skulle ha velat vara utan de erfarenheter och insikter denna lilla häst gav oss.

Även om vi ofta på allvar funderade på om han egentligen inte var en häst på riktigt utan en korsning mellan Grand Danois och get!

Lonius

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Precis som de allra flesta hästtokiga tjejer så var min allra högsta önskan när jag var liten att jag skulle få en alldeles egen häst! Under hela min uppväxt läste jag alla flickböcker som fanns och drömde mig bort till en värld där hästar räddades ur dramatiska stallbränder, från fasansfulla hästhandlaröden eller ur osympatiska och dryga rikemansdöttrars välmanikyrerade och hårdhänta händer. I denna rika fantasivärld var det alltid jag som var den lilla hjältinnan som efter diverse äventyr och vedermödor till sist fick sin älsklingshäst och som sedan, (naturligtvis mot alla odds), vann ära, respekt och alla rosetter och pokaler värda att erövra.

Jag kunde på den tiden gå och eller cykla miltals bara för att få se eller klappa en häst över ett hagstaket för att sedan nöjd och lycklig ta mig hem lika lång väg igen. Visserligen red jag lektioner på Stora Ridskolan och var även stundtals någon slags skötare till ett par av hästarna där plus att min mormors gamla arbetshäst Gullvivan stundtals fick rycka in och under protest agera ridhäst. Men det räckte inte på långa väga för att släcka min brinnande längtan efter en egen Häst. Den med stort H!

Efter några års hästuppehåll där jag ägnade mig mer åt obligatorisk tonårsrevolt än skolarbete och studier så fanns ändå hela tiden drömmen om en häst i bakgrunden och när det så småningom inte längre var roligt att enbart vara pubertal tjurskalle och nejsägare så hittade jag lämpligt nog denna annons i vår lokala dagstidning.

”Varmblod 3 år, hingst, helt orinriden och totalt talanglös som travhäst. Hyfsat hanterbar och jättesöt, så länge du inte knäpper med fingrarna eller håller i ett spö. Frisk, förutom 2 halvkassa framben. Säljes för 3 600 kr (ej prutbart) Gärna till 2 stryktåliga tonårsflickor med helt aningslösa och okunniga föräldrar!”

Så stod det naturligtvis inte i annonsen men kunde ha gjort det om säljaren hade varit liiite mer ärlig och liiite mindre angelägen om att snabbt bli av med hästen.
Jag och min lillasyster hade tillsammans lyckats med konststycket att genom diverse extrajobb (oftast barnvaktande mm) jobba ihop den otroliga summan av 3 500 kr. Minns att detta var 1974 och att det var enormt mycket pengar på den tiden. Åtminstone var det för oss två fattiga systrar en mindre förmögenhet då vi kom från en stor familj som av nödvändighet var vana att vända på vartenda öre för att få vardagen att gå ihop.

Och troligen kan alla också leva sig in i vår bottenlösa förtvivlan när ägaren/säljaren visade sig inte kunna tänka sig att pruta den 100-lapp som fattades för att vi skulle kunna betala för hästen!

Lösningen kom efter många och hårda förhandlingar (fler och säkert även hårdare än 2014 års decemberöverenskommelse) med vår pappa av vilken vi till sist lyckades vi  få ”låna” 100 kr (han ”lånade” för övrigt ut rätt mycket pengar framöver också)

Vi, alltså jag och min syster, hela 18 respektive 15 år, tyckte (innan vi blev hästägare) att vi var otroligt erfarna och skickliga hästmänniskor så någon veterinärbesiktning gjordes naturligtvis inte innan köp. Jag vet inte ens om det var tal om någon sådan och då vi troligast inte ens visste att det existerade så blev det inte heller någon. Vi tyckte att Lonius var söt och det räckte för oss!

Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag rätt vaga minnen, alternativt förträngt hur det egentligen gick till när vi var och tittade på honom första gången. Troligen stod vi andäktigt utanför boxen och bara tittade på honom, kanske vi klappade honom lite också.  Det jag minns bäst är att vi var totalt och absolut överens syrran och jag om att vi bara MÅSTE ha honom.

Att vi inte hade råd med någon annan häst spelade säkert också väldigt stor roll. Kanske också att utbudet av saluhästar i vår lilla norrländska avkrok av världen varken var varierande eller speciellt stort. För övrigt tror jag att det nog var första och sista gången som jag och min syster var överens om något som överhuvudtaget hade med Lonius att göra.

Nåväl, efter att högtidligen lovat vår far att de hundra lånade kronorna skulle betalas tillbaka med det snaraste,(vilket jag hoppas är preskriberat nu 40 år senare) så kunde vi någon dag senare äntligen titulera oss för stolta hästägare. Vi lyckades också på något sätt hitta en stallplats åt vårt nyförvärv där vi glada och förväntansfulla installerade vårt fyrfota fynd. Nu skulle våra drömmar uppfyllas och vi skulle i valfri gångart rida mot solnedgången.

Dessvärre hade inte Lonius läst samma överromatiserade hästbok som vi, så det gick väldigt snabbt att upptäcka att den lilla söta och gulliga häst vi trodde att vi hade köpt varken var speciellt söt eller gullig utan snarare en stark, kaxig och hormonstinn unghingst. Att bara ta honom in och ut ur stallet var en prestation i klass med gladiatorspel och den stackars stallägaren måste ha skakat sitt huvud i förundran över hur självmordsbenägna folk kan bli.

Av ren överlevnadsinstinkt så bestämde vi oss raskt för att kastrering var det enda alternativet (för oss människor alltså, vi frågade aldrig vad Lonius hade för åsikt i den frågan) för naturligtvis stenvägrade vi erkänna att vi på något sätt skulle ha tagit oss vatten över huvudet.

Sagt och gjort, snart var Lonius manlighet ett minne blott och en mycket lätthanterlig och spak pålle med lätt bredbent gång kom tillbaka från veterinären. I ganska precis två dygn var Lonius precis den häst vi i vår enfald trodde att vi hade köpt. Otroligt beskedlig, artig och rar gick han med en ursäktande min lugnt och eftertänksamt in och ut ur stallet. Han uppförde sig som en ängel och vi slappnade suckande av lättnad av och trodde att NU var alla problem lösta och NU skulle vår härliga tid som hästägare starta.

Detta bedrägliga tillstånd pågick ganska precis lika lång tid som det tog för honom att hämta sig från den värsta chocken. På den tredje dagen hade både svullnad och smärta lagt sig och Lonuis var back in business! Med förnyade krafter försökte han slita sig, bita och sparka oss, springa över oss, stegra och var allmänt orolig och stökig.
Det var DÅ kom jag på den otroligt intelligenta idén att jag skulle tömköra honom! (Vi hade ingen vagn men väl en gammal travsele) En nykastrerad häst ska röra på sig för att läka på rätt sätt (hade någon sagt). Och dessutom så skulle han ju bli lugnare om han fick motion, (hade jag räknat ut). Så på med selen och ut med hästen, jag efter med tömmarna i ett stadigt grepp.

Och se på tusan! Lonius traskade villigt och glatt ut från stallbacken och ut efter vägen med mig gående efter i en illusion av att det var JAG som utförde denna fantastiska bedrift att så skickligt tömköra Tok-Lonius (som han numera vanligen kallades). Han skulle nu få den motion hans kirurgiska ingrepp krävde och sedan skulle han bli lugn, fin och medgörlig.

Ja, ja ni fattar hur det gick.

Verkligheten kom i kapp efter ganska exakt 1 km. Där tyckte Lonius att han var tillräckligt långt från stallet för att det skulle bli intressant att utföra ett av sina, för oss ännu okända, supertrick. Han tvärstannade för att i några sekunder fullständigt frysa fast i backen och därefter göra en helomvändning i luften som skulle ha gett 6.0 av alla domare om det hade varit konståkning. Jag har visst glömt att skriva att allt detta hände i mars månad vilket betyder vi befann oss på samma underlag som isprinsar och prinsessor utövar sin sport på.

Eftersom jag och min syster redan befann oss i en djup konflikt över huruvida vi överhuvudtaget skulle ha häst alls och Lonius i synnerlighet (jag ville, hon inte) så vägrade jag naturligtvis att släppa tömmarna. Med fingrarna krampaktigt runt tömmänden åkte jag sedan ung 500 av de 1000 metrarna i framstupa magläge tillbaka till tryggheten (Lonius trygghet alltså) Någonstans halvvägs lossnade mitt grepp och hans fart blev, från att varit lite lätt hämmad, till något hans tidigare travtävlande ägare skulle blivit djupt imponerad av (förutom galoppinslagen förstås).

Turligt nog så har barn och dårar som bekant sina egna skyddsänglar och, visserligen snöig och högröd av ilska och skam, så anlände jag en stund senare till stallet med enbart några skrubbsår. Där utanför stalldörren väntade Lonius, föga imponerad av min något tilltufsade uppenbarelse, på att bli insläppt i sin box.

Det var nog då vår pappa, som även om han kunde räknas som hästokunnig, insåg att han var tvungen att ingripa för att inte familjen kraftigt skulle reduceras.

Han svetsade ihop en rockard, fick en snabbkurs i selning, struntade i samma snabbkurs i körning och körde sedan Lonius utan några som helst problem varje dag.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Vi bytte stall, jag minns inte helt säkert men jag misstänker att den första stallägaren tyckte det var en mycket bra idé och hen saknade knappast varken oss eller hästen när vi flyttade.

Vi körde Lonius med rockarden till det nya stallet då vi fortfarande inte ens tänkt tanken på att våga rida honom trots att vi införskaffat både en sadel och träns.

Tränset var f.ö. inköpt på Åkerbloms Pappershandel som var det första ställe i Umeå man kunde köpa hästutrustning på. Detta träns höll mig sysselsatt i dagar då det inte var hopsatt utan kom i delar och jag i ärlighetens namn inte hade så stor koll på den tiden.  Det liknade iallafall inte de rejäla och ytterst slitstarka träns med militärt ursprung hästarna på Stora Ridskolan hade och inte heller fanns det något internet så att jag kunde googla.

Vi blev inte så långvariga i det nya stallet heller, vilket mest berodde det på den enorma vita geten JP vars största glädjeämne i livet bestod i att med sina överdimensionerade horn deformera gårdens soptunna. När han tröttnade på det så var det nästan lika roligt att jaga rädda tonårstjejer runt stallbacken. Vi blev under den månad vi dagligen vistades i det stallet extremt vältränade, startsnabba och vi lärde oss att vigt klättra i både hö och spånhögar. Jag har efter den erfarenheten fortfarande lite svårt för getter.

En annan nackdel med stallet var att vi helt var hänvisade till vägarna runt byn när vi skulle ”träna” vår häst. Och även om det var betydligt mycket mindre trafik för 40 år sedan var det ändå tillräckligt med bilar, motorcyklar, cyklar, barn, stenar och små gröna gubbar som i Lonius ögon alla rörde sig på helt oberäkneligt och skrämmande sätt.

Särskilt barnen och de små grönfärgade gubbarna.

Han var helt enkelt rädd för det mesta som gick att bli rädd för och trots vår ihärdiga träning så slutade de flesta ”träningspassen” med att Lonius helt enkelt sprang hem till stallet. Vilket i praktiken gick snabbt då vi oftast inte kommit så många hundra meter då vi tappade honom. Det handlade inte heller OM vi skulle tappa honom, utan NÄR vi tappade honom. Vi red fortfarande inte utan gick med honom så den enda ”motion” han fick var i princip den bit han sprang på egen hand tillbaka till tryggheten.

Vår far, som var en klok man, hade vid det här laget förstått att hans döttrars kunskaper inte riktigt var så gedigna som de hade gett sken av innan hästköpet och att något radikalt skulle krävas för att hus och hästfrid skulle infinna sig. På något sätt lyckades han hitta ett stall där det fanns erfarna och skickliga hästmänniskor som (efter viss övertalning från pappas sida) lät oss flytta in i den enda tomma boxen.

Denna flytt visade sig vara en av de största och mest avgörande händelse för mitt fortsatta liv med hästar. Ingen vet ju vad som skulle ha hänt annars men troligen skulle det ha sett helt annorlunda ut om jag och min syster inte hade träffat och fått lära känna dessa underbara, kunniga och hjälpsamma människor.

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

De tog oss under sina vingar och hjälpte oss att rida in och utbilda Tok-Lonius så att epitetet Tok (nästan) helt försvann. Jag har massor av roliga minnen av människor och hästar från den tiden och om andan faller på så kommer det kanske ett inlägg om Våge, Bror och Ketty mfl. och deras hästar Detonator, Utrillo och Ylva. Stallet finns fortfarande kvar, det ligger ute på Röbäcksslätten och numera har 4H sin verksamhet där. Vi blev kvar i Röbäcksstallet ända fram att till vi efter några år flyttade till Nordmaling  där vi så småningom startade kommunens första ridskola och ridklubb.

Men det är en annan historia vilken den som vill kan läsa om här Konsten att starta en ridskola

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2017 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑