Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Kategori: Hästminnet (sida 1 av 3)

Tack för allt! Min älskade Sörgårdsprinsessa!

Pricilla 1991-2017

Nu har vår fina Sörgårdshäst Pricilla fått sluta sina dagar på denna jord.

Det känns så otroligt sorgligt  och ledsamt att orden inte riktigt räcker till. Pricilla blev hela 27 år och har sedan hon var 6 år alltid funnits vid min sida här på Sörgården. Hon har varit min pålitliga, kunniga och trygga arbetskamrat. Hon var min alltid så pedagogiska och noggranna medinstruktör och såg tålmodigt till att ryttaren förstod och gjorde rätt. Hon var i 21 år min alltid närvarande, nyfikna och positiva medresenär på min resa mot den människa  jag är idag.

Men framförallt  var hon min vän och bästa kamrat!

Det känns så tungt att hon inte längre finns här hos oss och jag saknar henne så otroligt redan.  Och att se och höra  hur Tove förtvivlat och förgäves letar och ropar efter henne i hagen är fullständigt hjärtskärande! 

 

Att behöva skiljas från sina vänner på detta definitiva sätt är verkligen baksidan av detta liv. Vi lever så nära våra hästar, arbetar så mycket med våra relationer till dessa fantastiska och underbara varelser och i allt vi gör, tänker och andas så finns deras välbefinnande alltid med.

Så när man haft varandra i  många, många år till sist behöva ta det slutliga ansvaret och avgöra när de kommit till vägs ände är så svårt. Mycket svårt!

Men nu var det dags för Pricilla. Hon levde på lånad tid och vi ville att hon skulle få gå vidare medan hon fortfarande kände av sommarens välgörande tid. Och som om naturen och universum kände detsamma som vi välkomnade de henne tillbaka till sitt kretslopp på årets första frostglittrande morgon.

Sov gott min fina, älskade Sörgårdsprinsessa! Du kommer alltid att finnas kvar i mitt minne.

Pricilla 1991 – 20171017

Hon älskade att hoppa och vann nästan alltid ridlägrens avslutningshoppningar

Om att montera ner dåtid

Som de allra flesta vet så har vi under många, många  somrar anordnat ridläger för barn och ungdomar. Många är de tjejer som tillbringat en sommarvecka här på Sörgården tillsammans med en älskad lägerhäst eller ponny.  Många är det också som trotsade Sörgårdsreglerna och därmed inte kunde motstå frestelsen att på sin säng lämna små meddelanden till eftervärlden att läsa.

En av dess små ”förbrytare” är en tjej som  under läger 2 -1998  uppenbarligen borde haft Titan som sin lägerponny. Ett annat lägerbarn har under sommaren -01 skrivit sin älsklingshäst Videvinds namn och har likt de flesta andra använt en penna med osedvanligt åldersbeständigt bläck. Tjejerna borde idag vara vara i 30 års åldern och har förhoppningsvis slutat skriva på på andras möbler när de som gäster övernattar hos andra.

 

Jag har med mycket stor möda suddat, skrubbat och skrapat bort namnen på hästar och ponnyer som för många år sedan vandrat över regnbågsbron och lite skär det i mitt gamla hjärta att dessa kärleksförklaringar inte längre kommer att finnas kvar för eftervärlden att läsa.

Eller nja, ska jag vara helt ärlig så gick det inte att få bort riktigt allt som var skrivet på våningssängarna  så med hyfsat god syn och  bra belysning går det nog att urskilja både Butterfly, LP, Pricilla, Strix, Walter (vem det nu var?) Balder, Roffe, Inka, Marengo och många många fler namn. Och även om det inte längre går att läsa deras namn så lever ju ändå  minnet kvar av dessa fina hästar!  I mitt och kanske i alla lägertjejers minnen!

Livet förändras ständigt och vi med det och nu när vi enbart har kurser och läger för vuxna elever så fick våningssängarna monteras ner för att lämna plats för lite större och bredare vuxensängar.  Och i och med att sista våningssängen nu lämnat Sörgården är något av en epok definitivt slut. Ingen av dagens kursdeltagare varken kan eller behöver ligga och fundera över om Sabina som red Bellini var glad eller ledsen över att hon fick BusBellini på lägret eller om Johannes var brun, vit eller svart. (Om någon undrar så var han var brun) 

Eller om tjejen som älskade Ricki och Vide någonsin fick möjlighet att träffa sina båda älsklingshästar igen? Jag kan också undra om samma tjej var ovanligt stark i nyporna då hennes text satt extra djupt inristat i trävirket.

Numera kan folk somna här på Sörgården i en helt vanlig och en helt odekorerad säng då vi nu har monterat upp framtidens sängar istället. Kanske  är de lite snyggare och kanske också lite skönare. Men definitivt utan minnen och helt kliniskt rena från hjärtan med ett hästnamn i mitten.

Åtminstone än så länge!

Och vill man följa Sörgårdsreglerna och inte skriva på sängen så finns det ju fortfarande plats att rista in sitt bomärke på skrivbordsskivan i gula rummet där någon för ett par årtionden sedan med decimeterstora bokstäver mödosamt och efter viss tvekan stavat Butterflys namn rätt.

Hästens Bön (min version)

Foto och copyrigt Stig Nilsson

Hästens Bön (ny version)

Fodra, vattna och ta hand om mig väl 
Ge mig nog frihet och utrymme för ett värdigt liv
Var vänlig mot mig, och förklara när jag inte förstår
Löna aldrig min möda med hugg och slag
Skona min mun och ryck aldrig hårt i min tygel
Ge mig inte för tunga bördor att bära eller dra
Sköt om mina fötter, jag behöver alla fyra
Smek mig ofta med vänliga och kärleksfulla händer
Skydda mig om sommaren för insekters bett och solens hetta,
Och om vintern för bister köld och blåst.
Lägg inte det iskalla bettet i min mun
och låt mig slippa den sadel som inte passar min rygg.

Jag bär dig.
Jag drar dig.
Mitt liv är helt utlämnat till Dig.

Lär Dig förstå när jag är i nöd och utstår smärta.
Och ge mig den hjälp jag då behöver
Om Du är skonsam och barmhärtig
ska jag löna Dig rikt med all tillgivenhet och lojalitet Du förtjänar

Till sist då mina krafter tar slut 
Gör mig den sista tjänsten och låt mig gå
Avsluta mitt liv med kärlek och respekt
Led mig sista biten, med varsam hand
fram till Regnbågsbron och
till hästens evigt gröna land.

– Yvonne Larsson 2017 –

Hästens Bön (min version)

Foto och copyrigt Stig Nilsson

Hästens Bön (ny version)

Fodra, vattna och ta hand om mig väl 
Ge mig nog frihet och utrymme för ett värdigt liv
Var vänlig mot mig, och förklara när jag inte förstår
Löna aldrig min möda med hugg och slag
Skona min mun och ryck aldrig hårt i min tygel
Ge mig inte för tunga bördor att bära eller dra
Sköt om mina fötter, jag behöver alla fyra
Smek mig ofta med vänliga och kärleksfulla händer
Skydda mig om sommaren för insekters bett och solens hetta,
Och om vintern för bister köld och blåst.
Lägg inte det iskalla bettet i min mun
och låt mig slippa den sadel som inte passar min rygg.

Jag bär dig.
Jag drar dig.
Mitt liv är helt utlämnat till Dig.

Lär Dig förstå när jag är i nöd och utstår smärta.
Och ge mig den hjälp jag då behöver
Om Du är skonsam och barmhärtig
ska jag löna Dig rikt med all tillgivenhet och lojalitet Du förtjänar

Till sist då mina krafter tar slut 
Gör mig den sista tjänsten och låt mig gå
Avsluta mitt liv med kärlek och respekt
Led mig sista biten, med varsam hand
fram till Regnbågsbron och
till hästens evigt gröna land.

– Yvonne Larsson 2017 –

Konsten att starta en ridskola

Yvonne och Ylva vintern 1976

Yvonne och Ylva vintern 1976

Först av allt, innan ni läser vidare, så måste jag få nämna att nedan beskrivna  händelser skedde för hyfsat länge sedan och idag skulle det väl troligtvis (förhoppningsvis) inte gå till riktigt så här.  Men för ganska precis 40 år sedan var det ungefär detta som hände mig i en mycket liten by rätt långt in i Västerbottens inland.

Mycket vatten har flutit under under de berömda broarna sedan dess  och jag har t.ex blivit (lite) äldre och ( kanske något) klokare. Jag har under åren som gått berikats med massor av erfarenheter, en del rätt tuffa och hårda att smälta men det är också många fantastiska, härliga, nyttiga och livsavgörande saker som hänt mig.

Som med mycket i mitt liv så har slumpen spelat rätt stor roll och utan någon större planering eller avsikt så har tiden och åren rullat på. Så här lite i backspegeln så kan jag ändå se ett klart mönster av  val  (eller icke val) och att resultaten av dessa beslut tagit mig dit jag är idag.

Då och då får jag frågan varför, när och hur det gick till när allt började och efter lite funderingar har jag därför sammanställt en lista på vad som möjliggjorde mitt kommande yrkes och livsval.

Så om det är någon som till äventyrs har planer på att starta en ridskola så är det bara att följa instruktionerna nedan. Jag garanterar inte att det funkar men den som vill får gärna testa!

Ridlektion hösten 1976

Ridlektion hösten 1976

För att starta en ridskola krävs följande:

  1. Tänk dig att du är en ungefärligen 20-årig person som antingen saknar arbete eller i bästa fall innehar ett skittråkigt jobb, typ vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken.
  2. Att du saknar passande mängd självkritik vilket också passande nog kompenseras av en betydligt högre grad av självförtroende än förstånd.
  3. Att du i  i din ägo (eller tillsammans med närstående, förslagsvis en syster) har ett antal hästar. Åtminstone 2.

    Vinterdag Långvattnet 1976

    Vinterdag Långvattnet 1976

  4. Att du sett ut en lämplig plats att hålla ridlektioner på. Kan i princip vara nästan var som helst så länge det inte finns allt för mycket grästuvor, storstenar, sorkhål eller trädrötter i vägen. I övrigt anpassas hastigheten efter underlaget.
  5. Att du bor i en landsbygd där det inom rimligt avstånd från den tilltänkta ridskolan bor och lever barn och ungdomar med en uppdämd längtan efter hästar. Som rimligt avstånd räknas allt från 1 – 100 km beroende på transportsätt, årstid och aktuellt tjälskottsläge. Och naturligtvis graden av intresse av den som ska transportera och transporteras att ta sig mellan punkt A (hemmet) till punkt B(ridskolan)

    Ridlektion Långvattnet hösten 1976

    Ridlektion Långvattnet hösten 1976

  6. Att du har ett antal anhöriga som utan några större protester är beredda att på högst obestämd framtid försörja dig då lönsamheten från ridskoleverksamheten både är mycket tveksam och i högsta grad osäker.
  7. Att du i din ägo har Arméns Ridhandbok. Det var i princip den enda ridhandbok som fanns för 40 år sedan så det var inte så mycket annat att välja på förutom en sönderläst Hästen som Hobby och en annan lika välläst bok om att träna hästen i hoppning som du fått av tomten julen 1968.

    Arméns Ridhandbok

    Arméns Ridhandbok

  8. Att du utan att blinka kompenserar din obefintliga instruktörsutbildning och erfarenhet med ungdomlig entusiasm och vilja. (Du har ju Arméns Ridhandbok så vad kan egentligen gå fel?) (Och julklappsboken från -68)

    Julklappsboken från 68

    Julklappsboken från 68

  9. Att du är smart nog att använda dig av det absolut snabbaste, säkraste och billigaste sättet att marknadsföra din blivande verksamhet på. För 40 år sedan fanns inte FB (och hur otroligt det kan låta, inte ens internet) så du får istället avslöja din avsikt att starta ridskola för en eller två av de 15 (skvaller)tanter som arbetar vid pepparkaksbandet på den lokala kakfabriken. Inom några få timmar så kommer ALLA boende inom minst 10 mils radie nåtts av beskedet. Faktiskt ett mycket snabbare, mer heltäckande och säkrare socialt media än de som finns i dag.
  10. Att du  utan någon som helst kunskap om föreningsliv startar en ridklubb (förutom den du förvärvat ur de älskade böckerna om Jill, skrivna i mitten av 50 talet av den engelska författaren  Ruby Fergusson). Styrelsen i denna förening hämtas förslagsvis från tvångsvärvade familjemedlemmar som lämpligt nog nått myndig ålder och klubben kan döpas till det fantastiska namnet Långvattnets Ridklubb.

    Jill! En stor inspirationskälla i mina tidiga år. Som tur är har jag numera förstått att hjälmen är viktigare än bettet!

    Jill! En stor inspirationskälla i mina tidiga år. Som tur är har jag numera förstått att hjälmen är viktigare än bettet!

  11. Att du fullständigt saknar den inlevelseförmåga (och livserfarenhet) som krävs för att inse att du de närmaste 40 (kanske 50) åren förmodligen alltid kommer att arbeta när alla andra är lediga. Och att eventuell ledighet inte innebär att man är ledig utan jobbar ungefär lika mycket som då man jobbar men då utan lön.
  12. Att faktiskt på riktigt tycka att det jobbiga med all obekväm arbetstid, köldskadade fingrar och tår, ofta på gränsen till kollaps utmattad kropp och en högst osäker ekonomi helt klart övervägs av att få arbeta med det man brinner för.

    Delar av Långvattnets Ridklubb våren 77

    Delar av Långvattnets Ridklubb våren 77

Om man tänker efter finns det säkerligen många fler anledningar och orsaker till varför jag en gång i tiden kom på idén att starta en ridskola. Och även om jag skämtar om hur arbetslöshet, aversion mot pepparkakor och ungdomlig entusiasm bidrog till de första trevande och tafatta försöken att inviga en annan människa i den svåra konsten att hitta rätt på hästryggen så är absolut den starkaste anledningen att jag fortsatte att jag upptäckte glädjen i att undervisa. Jag hittade en pedagogisk ådra i mig själv som jag inte visste att jag hade och när jag i början helt körde på känn och testade mig fram så kunde jag bara utgå från mig själv och hur jag skulle vilja få något presenterat och förklarat för mig. Så gör jag fortfarande och det verkar ju fungera även på mina nutida elever.

Kanske hade det blivit så att om ovanstående 12 beskrivna förutsättningar inte hade infunnit sig så hade jag arbetat med något helt annat. Kanske hade jag varit lärare i någon skola någonstans eller varför inte isprinsessa, författare eller lejontämjare ( de tre senare var mina drömyrken när jag var 5-6 år)

Nu blev det ju faktiskt så att jag till punkt och pricka följde ovanstående lista och när det ganska snabbt visade sig att intresset för hästar och ridning var väldigt stort i den lilla kommun jag hamnat i så det dröjde inte länge innan det blev dags att starta upp på allvar. I mina föräldrars kök samlades de första styrelsemedlemmarna till Nordmalings Ridklubb och i samma veva så startade jag och Stig företag och blev ridskoleägare.

1977 gick flytten ner till Nordmaling och hästarna installerades i Torsbäcksstallet och vi tvåbenta fick hyra in oss i ett litet, litet hus i brukssamhället Olofsfors.

Den hösten höll jag mina första lektioner i Nordmalings Ridskola och jag minns att jag (trots ett fortfarande helt orubbat självförtroende) ändå var väldigt glad att jag kunde Arméns Ridhandbok helt utantill (och julklappsboken från 68).

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb ht 1977

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb ht 1977

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb hösten 1977

De första ridlektionerna i Nordmalings Ridklubb hösten 1977

Nicke. Gotlandsruss. Långvattnet våren 1977

Nicke. Gotlandsruss. Långvattnet våren 1977

Fina Ylva vintern 76/77

Fina Ylva vintern 76/77

Lonius vintern 1976

Lonius vintern 1976

Vi stannade i Nordmaling fram till hösten -89 och när andan faller på så ska jag fortsätta min djupdykning ner bland gamla minnen och fotografier och berätta mer om hur det var att starta ridskola på 70-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

100 års Jubileum

100 års jubileum

100 års jubileum

I år firar jag 100 års jubileum!

Yvonne som nyföding 1956

Yvonne som nyföding 1956

Det är 60 år sedan jag kom till jorden och det är 40 år sedan jag startade min karriär som ridlärare.

Långvattnet, Nordmaling 1976

Långvattnet, Nordmaling 1976

Nu drömmer jag om att i sommar kunna anordna en fantastisk fest där alla som vill och möjlighet kan komma. Ett öppet hus med massor av trevliga människor från när och fjärran. Nya och gamla vänner från alla ridläger och kurser som anordnats under dessa år. Släktingar, gamla kompisar, hästfolk och annat löst folk som betytt mycket för mig under alla dessa år skulle vara välkomna hit till Sörgården för att tillsammans med mig och min familj fira denna 100 årsdag.

Det skulle verkligen vara en dröm att kunna genomföra detta!

Förhoppningsvis kommer jag snabbt på benen igen efter operationen och känner jag att min kropp svarar bra på träning och rehabilitering så kommer vi att bjuda in till en härlig dag på Sörgården med massor av nostalgi, härliga möten och trevlig samvaro.

Fast vi borde kanske renovera huset färdigt först. Och måla om stallet. Och förläggningen. Och fixa gräsmattor och rabatter. Och…

Vid närmare eftertanke kanske vi kan köra festen när jag firar 200 års jubileum istället :)

200 års jubileum

200 års jubileum

 

Tack för dessa 60 år!

Tack för den här tiden! I snart 60 år har du funnits hos mig och stått mig bi i vått och torrt. Du har hjälpt mig fram i svårbanad terräng, du har stöttat mig när vägen varit gropig och snårig. Du har troget följt mig på resor över hela jordklotet och flitigt utan protest arbetat med mig i vardagens alla göromål. Du har varit med om att bära mina fyra barn och på senare år även mina barnbarn. Du har dansat, klättrat, krupit och sprungit. På hästryggen har du varit min trogna kamrat och med svikt och rörlighet skapat balans och följsamhet.

Under dessa år har du självklart fått dina oundvikliga törnar. Blåmärken, sår, smällar och sparkar är något som livets vägar gett dig. Från början räckte det med ett plåster och en kram för att smärtan skulle försvinna men nu är den tiden sedan länge förbi. Oåterkalleligt kommer dagen då vi för alltid måste skiljas åt och imorgon får du se dig ersatt av något nytt och mer funktionsdugligt.

Så tack för allt min kära knäled. Ditt friska jag kommer för alltid att vara saknad.

Din ersättare kommer att få följa med mig på livets fortsatta äventyr och ge mig nya möjligheter att utan smärta ta mig in i framtiden.

Tack för den här tiden kära högerknä!

Tack för den här tiden kära högerknä!

När Right blir Wrong och Left blir Right

Yvonne och Ylva vintern 1976

För er som läste mitt förra inlägg om uppsittning så kan jag berätta en historia från min allra första tid som ridlärare.  Just vid detta tillfälle så var det meningen att jag skulle lära mina helt oerfarna elever den ädla konsten att sitta upp i sadeln på rätt sätt.

En av mina första hästar var ett halvblodssto vid namn Ylva. Ylva det var en mycket klok och förståndig häst, välriden, tålmodig och en väldigt bra läromästare.

När jag för för 40 år sedan startade min verksamhet så hade jag tre hästar, det var förutom Ylva,  ett varmblod och ett gotlandsruss. Detta betydde att när det kom till att lära de lite mer storvuxna ryttarna att rida så blev det att sitta upp på Ylvas breda och trygga rygg.

En del av dessa elever var män. Nu ska jag verkligen inte dra alla män över en kam men en del, (och synnerligen den jag nu ska berätta om), hade lite svårt att lyssna färdigt på sin unga och gröna ridlärare(= jag) när hon försökte ge instruktioner för hur en regelrätt uppsittning skulle gå till. Detta gällde för övrigt de flesta  andra instruktioner också jag försökte mig på att ge denne man.

Ylva var liksom jag skolad i den gamla skolan, dvs ALL uppsittning och hantering skulle ske från hästens vänstra sida och allt annat var helt omöjligt i hennes värld.

Så när hon började ana att denna rätt fullvuxna karl ämnade att ta sig upp på hennes rygg så gjorde hon sig lite extra beredd och tog ett rejält stöd i sina båda högerben. Med båda högerhovarna ordentligt jordade och med starka muskler gjorde hon sig redo att ta emot sin ryttare upp på sin rygg.

Det var bara det att min ouppmärksamme elev helt hade missat det där med vänster sida och inte heller uppfattat att man skulle vänta på att ridfröken gav klartecken för uppsittning. Resolut hade han stoppat in sin vänstra fot i den högra stigbygeln och med ett ordentligt grepp i fram och bakvalv tog han ett kraftfullt tag för att dra sig upp i sadeln.

Vilket resulterade i att  stackars Ylva naturligtvis stöp som en fura rakt över sin tilltänkte ryttare.

Det gick bra för alla inblandade, ingen skadade sig. Ylva blev i och för sig med all rätt väldigt förorättad och undanbad sig å det bestämdaste att få denne ”ryttare” på ryggen igen. (Vilket kunde ordnas)

Denne lite för ivrige och något för ouppmärksamme ryttaren blev lite mindre ivrig och något mer uppmärksam efter den incidenten. Han fick sig en tankeställare som gjorde honom till en mycket mer ödmjuk elev och människa. Vilket naturligtvis inte höll i sig länge för  14 dagar återgick han föga oförväntat  till sitt gamla vanliga överimpulsiva jag och köpte sig en egen häst.

Men det är en annan historia.

Ylvas åsikt var dock att den enda häst denne ryttare skulle ha var denna:

 

Myter inom hästvärlden (del 1)

kavalleriTrots att det runt om i världen bedrivs rätt mycket forskning om och kring hästar så lever många myter och rena felaktigheter kvar. Dessa myter är ofta baserade på gamla och omoderna kunskaper och sitter djupt rotade hos många hästägare.

Ta bara en sådan sak som varför man sitter upp på hästen från vänster sida.

På de allra flesta ridskolor runt om i Sverige så lär man alla elever att man ska sitta upp från ”rätt” sida. Rätt sida är lika med vänster sida. Om man sitter upp från höger sida så sitter man alltså upp på ”fel” sida. Om någon dristar sig till att fråga varför man sitter upp på vänster så kan svaren variera men många gånger vet inte ridfröken själv riktigt varför och hävdar därför oftast bestämt att ”det har man alltid gjort och därför gör vi så nu också! Punkt!”

För visst vet ni alla vid detta laget att man sitter upp från vänster sida därför att soldaterna för(mycket) länge sedan red med sabel (eller annat jämförbart stickvapen)? Och för att de flesta av dessa soldater var högerhänta och därmed bar sin sabel på sin vänstra sida för att  lätt kunna komma åt att ta dra upp den när den lede fi skulle sablas ner.

Så häng med nu! Soldaten stod därför på hästens vänstra sida, med ryggen mot hästens huvud, stoppade in tårna i stigbygeln, tog ett stadigt tag med vänsterhanden på framvalvet för att sedan  elegant och smidigt  svinga sig upp i sadeln. Utan att  sticka eller ens peta på sin häst med sabeln.

På detta sätt fick jag också lära mig att jag skulle sitta upp när jag för drygt 50 år sedan började min ryttarkarriär. Någon större hänsyn togs inte, (av den för dagen straffkommenderade militära ”ridläraren”), att den som skulle upp på den 155 cm höga hästen inte var en fullvuxen karl utan en liten 7-åring som knappt  var två äpplen hög (hade man haft en sabel så skulle den säkert varit mycket längre än jag) Jag har förträngt hur det egentligen gick till  så där från allra första början men på något sätt så tog man sig ju upp på hästryggen även om det troligtvis inte kunde räknas varken som smidigt och elegant.

Lite lättare blev det ju med tiden, med åren så växte ju benen och att sätta upp foten i stigbygeln innebar inte längre att man behövde utföra någon slags stående spagat med foten rakt upp ovanför huvudet. Det jag dock alltid har haft lite svårt att utföra är den eleganta svingen upp i sadeln. Mitt vänstra knä och fotled har alltid undrat över nödvändigheten att vid varje uppsittning få ledband, ligament och senfästen omvridna och uttöjda.  För att blidka mina protesterande leder så blev oftast resultatet att jag sågs utföra en slags enbent steppdans på höger fot  för att placera mig i en mer ergonomiskt tillåtande uppsittningsposition.

Sedan en lång tid tillbaka vet jag att det inte finns någon sida på hästen som är mer rätt än den andra, så mina elever får öva sig att sitta upp från både höger och vänster sida. Det är bra träning för ryttaren och det är också bra för hästens kropp att variera uppsittningssida. Och avsittningsida förstås!

FergusDessutom använder vi alltid uppsittningspall här på Sörgården, vilket troligen skulle få min gamle ridlärare på Strömsholm att spränga ett eller annat blodkärl om han hade kunnat se. På den tiden så ansåg man att kunde man inte sitta upp på korrekt sätt, dvs på vänster sida och från marken, så var ridkarriären slut och behövde man pall för att komma upp så var man antingen för gammal för att rida eller räknades som handikappad.

För att spara på hästarnas ryggar och skona ryttarnas leder så sitter vi dessutom upp i rörelseriktningen. Dvs vi står på pallen, har ryggen mot hästens bakdel, stoppar in adekvat fot i stigbygeln (för att inte få fel utsikt efter uppsittning) båda händerna på framvalvet och svingar därefter vi oss (med viss variation) graciöst upp i sadeln.

Detta fungerar ypperligt för samtliga inblandade.

Såvida du inte är på väg ut i strid förståsarmébritish-kavalleri-21594758

Ridskolestart 1975

Långvattnet, Nordmaling 1975

Långvattnet, Nordmaling 1975 Lonius och Ylva

Nu sitter jag och sliter med planering och ridskoleschema inför vårterminen. Ett kärt nöje som återkommer med absolut regelbundenhet  två gånger per år och som med största sannolikhet orsakat  många av de  gråa hårstrån som jag numera mer eller mindre effektivt försöker dölja med hennafärgning.

Eftersom att jag sysslat med ridskoleverksamhet de senaste 40 åren (!) så kan man ju tycka att detta med att schemalägga kvällskurser borde jag ju kunna göra i sömnen. Men det som på papperet ser enkelt ut, (ett X antal lektionsplatser baserat på Y antal fungerande lektionshästar samt ett Z antal blivande eller varande elever) är i verkligheten något helt annat. En ekvation som hur man än vrider och vänder på det aldrig någonsin blir helt till fullo löst eller för alla inblandade faktorer fullständigt till belåtenhet.

Det brukar ju ändå lösa sig på något sätt och genom att trolla med knäna, frambringa goda andar och samtidigt rabbla någon av mina mer positiva ramsor så kommer det naturligtvis bli bra detta år också!

Nu ska jag bara( rent statistiskt alltså) flytta 5 elever, ändra tiden för 7 st, slå ihop 2 lektioner (olika dagar) ringa 22 personer, vänta på svarsmejl från 14 st och skicka sms till 9 st. När detta är klart så lär jag få börja om igen då (helt enligt samma statistik) 5 inte kunde ta den erbjudna tiden, 6 endast kan rida om man kan samåka, 3 st vill helst rida i en annan grupp, 4 svarade aldrig på mejl, sms eller telefon men ringer samma dag som kursstarten och vill naturligtvis ändå ha en plats, 2 som tackat ja och fått plats ångrar sig och ska gå svampkurs eller bestiga Mount Everest i stället.

Men som sagt, det ordnar sig alltid till sist!

Lite skillnad var det i begynnelsen. På den tiden var det inte så komplicerat, med 2 hästar och några ungar från byn som elever så klarades all eventuell planering  av lika snabbt som man kunde räkna dagsintäkten. Vilket gick väldigt snabbt!

Långvattnet, Nordmaling 1975

Långvattnet, Nordmaling 1975 Lonius och Ylva.

Äldre inlägg

© 2017 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑