Som de allra flesta vet så har vi under många, många  somrar anordnat ridläger för barn och ungdomar. Många är de tjejer som tillbringat en sommarvecka här på Sörgården tillsammans med en älskad lägerhäst eller ponny.  Många är det också som trotsade Sörgårdsreglerna och därmed inte kunde motstå frestelsen att på sin säng lämna små meddelanden till eftervärlden att läsa.

En av dess små ”förbrytare” är en tjej som  under läger 2 -1998  uppenbarligen borde haft Titan som sin lägerponny. Ett annat lägerbarn har under sommaren -01 skrivit sin älsklingshäst Videvinds namn och har likt de flesta andra använt en penna med osedvanligt åldersbeständigt bläck. Tjejerna borde idag vara vara i 30 års åldern och har förhoppningsvis slutat skriva på på andras möbler när de som gäster övernattar hos andra.

 

Jag har med mycket stor möda suddat, skrubbat och skrapat bort namnen på hästar och ponnyer som för många år sedan vandrat över regnbågsbron och lite skär det i mitt gamla hjärta att dessa kärleksförklaringar inte längre kommer att finnas kvar för eftervärlden att läsa.

Eller nja, ska jag vara helt ärlig så gick det inte att få bort riktigt allt som var skrivet på våningssängarna  så med hyfsat god syn och  bra belysning går det nog att urskilja både Butterfly, LP, Pricilla, Strix, Walter (vem det nu var?) Balder, Roffe, Inka, Marengo och många många fler namn. Och även om det inte längre går att läsa deras namn så lever ju ändå  minnet kvar av dessa fina hästar!  I mitt och kanske i alla lägertjejers minnen!

Livet förändras ständigt och vi med det och nu när vi enbart har kurser och läger för vuxna elever så fick våningssängarna monteras ner för att lämna plats för lite större och bredare vuxensängar.  Och i och med att sista våningssängen nu lämnat Sörgården är något av en epok definitivt slut. Ingen av dagens kursdeltagare varken kan eller behöver ligga och fundera över om Sabina som red Bellini var glad eller ledsen över att hon fick BusBellini på lägret eller om Johannes var brun, vit eller svart. (Om någon undrar så var han var brun) 

Eller om tjejen som älskade Ricki och Vide någonsin fick möjlighet att träffa sina båda älsklingshästar igen? Jag kan också undra om samma tjej var ovanligt stark i nyporna då hennes text satt extra djupt inristat i trävirket.

Numera kan folk somna här på Sörgården i en helt vanlig och en helt odekorerad säng då vi nu har monterat upp framtidens sängar istället. Kanske  är de lite snyggare och kanske också lite skönare. Men definitivt utan minnen och helt kliniskt rena från hjärtan med ett hästnamn i mitten.

Åtminstone än så länge!

Och vill man följa Sörgårdsreglerna och inte skriva på sängen så finns det ju fortfarande plats att rista in sitt bomärke på skrivbordsskivan i gula rummet där någon för ett par årtionden sedan med decimeterstora bokstäver mödosamt och efter viss tvekan stavat Butterflys namn rätt.