Vägen hem

Att bo på Sörgården innebär, åtminstone under vintern ,att man lätt kan gå på 45 minuters promenad och på sin höjd möta en eller 2 bilar under den tiden.

Det kan också innebära att när en ska iväg och bränna kalorier för att våga väga sig på nästa möte med Hössjö Losers, på sin egna 400 meter långa väg upp till huset upptäcker främmande fotspår i snön.

Stora tydliga avtryck som mest troligt kom från en hyfsat storväxt person vilken med stora och målmedvetna och (som jag tolkade det) hotfulla kliv gått mot mitt hem.

Lite småläskigt, speciellt då fotspåren flankerades av enorma hundspår, stora som från en varg.

Inte för att vi bor som eremiter i avlägsen och avfolkad urskog, det bor faktiskt rätt mycket folk i vår by, men just vår väg leder ju enbart till oss och fram till en rätt påtaglig återvändsgränd så något livligt promenadsstråk är den ju inte.

Så jag stod där och funderade på VEM som kan ha lämnat dessa spår och HUR enorm hunden måste vara med dom trampdynorna.  Och lite, lite reste sig nackhåren innan jag tog mig samman och fortsatte ut på ”storvägen” för att se till att vågen visade önskvärt antal siffror nästa invägning.

Svettig, andfådd och med sedvanlig hjärtklappning återvänder jag mot Sörgården och det är då jag till min förvåning upptäcker att de mystiska och gåtfulla spåren fördubblats!

Och då kommer KÄNSLAN!

Känslan närjag upptäcker att spåren är mina egna och de enorma hundspåren exakt på millimetern matchar  min egen hunds tassavtryck.

Tacksam över att jag inte hunnit berätta för någon om mina fotspårsfynd skyndar jag mig lätt generad resten av vägen hem.

Ändå kan jag inte låta bli att undra när mina fötter blev så stora utan att jag märkt något?