Pågående palliativ vård av Sörgårdskrukväxt

Pågående palliativ vård av Sörgårdskrukväxt

Här kommer jag fram till julafton, likt en sorts adventskalender, i ord och bild berätta hur jag och min familj helt Traditionsenligt (våra Traditioner alltså) förbereder oss inför julen 2016. För den som vill så finns alla inlägg att läsa under Kategorin som så fyndigt fått namnet ADVENTSKALENDER.  Dag 1 hittar du här 

Att mina krukväxter lever ett farligt, torftigt och undanskymt liv är dessvärre ingen överdrift.

Alla som någon gång sett hur dessa ser ut vet att detta är fullständigt med sanningen överensstämmande och att det ( även om jag blir väldans glad) inte är någon större mening att ge mig en blomma.  Det  stackars livet kommer med största sannolikhet, trots (eller kanske på grund av) min ömma men dessvärre något sporadiska vård, mycket snabbt hamna i fönsterbrädans motsvarighet till långvarig och utdragen armod och misär.

Det är inget jag reflekterar så mycket över i vanliga fall då det året runt i samtliga av mina fönster alltid pågår mer eller mindre palliativ vård men så här i juletid så blir man ju lite mer filosofisk i sinnet.

Jag blev idag tvungen att flytta på några krukor för att kunna dammsuga och torka golvet i en del av huset som enligt Tradition (och lathet) enbart dammsugs och torkas när det ska julstädas och hittar då en stackars övergiven och eländig Benjaminfikus i det ostädade hörnet.

Några få ynkliga gröna blad hade den fortfarande kvar, resten låg i en sorglig och ledsen hög nedanför på parketten.

Vilken normal människa som helst skulle utan någon som helst tvekan slängt ”blomman” i soptunnan och  köpt en ny men då jag nog inte är helt normal så klarar jag inte av att göra det. Så länge det finns åtminstone lite liv kvar i krukan så finns det hopp om återuppståndelse och pånyttfödelse.

Därför fick den, (efter en uppmuntrande klapp på krukan och en stark uppmaning att skärpa till sig), tillbaka sin plats i det undangömda men numera väldigt välstädade hörnet.

Och lite tyckte jag allt att den sträckte på sig för längst, längst ut på en av de förtorkade grenarna så vinkade ett litet, litet nyfött blad försiktigt men uppmuntrande till mig.