AdventsgranJag har sedan jag blev vuxen haft ett komplicerat förhållande till den stundande högtiden med allt pyssel, julstök, marknader och allehanda ting som hör december till. En del av mig, (troligen den del som är djupt präglad av nedärvd otidsenlig uppfostran och gamla måsten), vill varje år skapa den perfekta julen med så hög mysfaktor att Disney Himself skamset skulle fått anledning att uppgradera sin version.

Den andra delen av mig, (den del av mig som hitintills upplevt mitt liv på riktigt), suckar alltmer förvånat för varje år åt det obestridliga faktum att det REDAN är dags för adventsstake och utegran.
Det är också denna oorganiserade och slappa versionen av mig som varje år vid denna tid (oftast faktiskt just denna dag) tänker att det ännu är jättelänge än till julafton och att det fortfarande är eoner av  tid att julstäda, julbaka, putsa fönster, måla om köket, tapetsera om i hallen,byta gardiner, städa skåpar, köpa klappar, tillverka julklappar, fota snygga foton till julkorten, skicka julkorten mm, mm, mm.  Allt som jag i slutet av november tycker är fullt rimligt och genomförbart att hinna med innan tomten kommer skriver jag för säkerhets skull noggrant ner på en lista eftersom mitt minne har en barmhärtig förmåga att glömma och förtränga sådant som inte finns i skrift.

Det mesta på denna Göra-lista blir som vanligt aldrig mer än just en notering på en lista där det mesta är ogjort.  (Tänker en efter lite så är det ju också en sorts återkommande jultradition.)

Denna tidsoptimistiska  inställning  resulterar naturligtvis i (den för oss helt normala och sedvanliga) julhysteri som helt Traditionsenligt  alltid uppstår två-tre dagar före dopparedagen. Det är då den hårt styrda och julfascistpräglade delen av mig försöker åstadkomma allt den slöa och förtappade versionen av Yvonne gladeligen struntade i några dagar innan.

Jag tror inte att jag är ensam om det här utan att alla, mer eller mindre nog kan känna igen sig i mina kommande beskrivningar av vår familjs traditionsrika tid av julförberedelser. Hur som helst så hoppas jag att mina stackars barn (som trots allt ändå har blivit riktigt lyckade vuxna och sedan länge flugit ur boet) kan glömma och förlåta för alla eventuella trauman tidigare jular eventuellt kan ha orsakat. Jag skyller allt på mina sedan länge bortgångna föräldrar så kan barnen i sin tur få skylla på mig när deras barn en gång i framtiden får sina egna jultrauman.

För de som känner sig roade att följa mig och mina närståendes vedermödor fram till och med självaste julafton så kommer jag att publicera min egna variant av en adventskalender.

Här får ni  mer eller mindre regelbundet ta del av våra gamla och nya (ot)roliga Traditioner vilka dels är sprungna ur sedan länge döda förfäders seder och bruk men också uppstått allteftersom livet pågått och familjekonstellationen förändrats  och berikats genom åren.

Ni som följer mig på facebook kanske kommer att notera att del inlägg på många sätt liknar mina statusuppdateringar från tidigare års julförberedelser. Men Traditioner är just Traditioner och på grund av sin repetitiva natur vilket gör att det kanske inte så konstigt. Traditioner har också en benägenhet att vara dels väldigt personliga och föränderliga samtidigt som somliga kan vara huggna i sten. Ibland kan även det minsta lilla försök att uppgradera något som upprepats sedan Hedenhös få den mest harmoniska familj att hamna i allvarliga och djupa konflikter (typ om man helt plötsligt vill dela ut julklapparna före och inte efter Kalle Anka) För att inte tala om det årliga nationella trauma som uppstår när någon elak djävul på SVT ändrar något i just nämnda  TV-sända jultradition.

Eller kanske värst av allt: Alladinasken som inte innehåller samma praliner som i fjol!

Därmed är ni alla varmt välkomna till mitt (jul)liv!julterapi

 

Hyfsat grön, hyfsat tät och hyfsat snygg

Hyfsat grön, hyfsat tät och hyfsat snygg

Dag 1. Utegranen

I vår familj startar alltid julstressen med att hitta Granen! Den med stort G!

Inget annat duger då jag är uppvuxen med en far som  i många,många år sålde och levererade julgranar till åtminstone halva Umeås befolkning. I och för sig var han en driven försäljare och skulle med största säkerhet gjort snöbollar till en storsäljare på Nordpolen om han bara fått chansen. Det var nog många som i ärlighetens namn kom hem med granar som inte direkt såg ut som om de var tagna ur Kalles jul precis. Hans främsta säljargument var att ”allt blir snyggt med glitter på” och då folk gillade att handla julgran av farsan så  kom de ändå troget tillbaka år  efter år och köpte granar som hade (minst) 2 baksidor.

I mitt föräldrahem hade vi (om morsan hann med) den snyggaste gran man kunde föreställa sig men de flesta år (när morsan som vanligt inte hann vara med) fick vi ta den sista stackars ynkliga och sorgliga ursäkt till julgran som ensam och nedtrampad fanns kvar när julgransförsäljningen avslutades sent dagen före dopparedagen.

Men för att återgå till nutid och vår ständigt återkommande årliga granångest.

Det inte den riktiga julgranen vi söker nu utan det är den som ska stå utomhus från första advent och lysa upp i vintermörkret. Ni vet, den där som antingen blåser bort, snöar över eller får grenarna knäckta när blötsnön övergår till tonvis med isbark. Att vi ens bryr oss om hur den initialt ser ut är något av en gåta men en anledning (förutom lathet) kan vara att den enligt någon outgrundlig tradition troligtvis kommer att stå kvar till framåt midsommar. Då först brukar den kläs av, tas ner och slängas in i någon av våra rasthagar där hästarna njutningsfyllt tuggar i sig den lilla julstämning som eventuellt kan finnas kvar.

Jag menar, eftersom att det är förhållandevis lite folk på vår gård under vintern så är det ju kul om den är snygg även när verksamheten startar i april.

Vilken gran som helst skulle ju egentligen duga. Eller i princip vilket träd som helst. Eller varför inte sätta ljusen i syrenen som ändå står där den står utanför huset?

Men nejdå, djupt tyngda av vår starka  traditioner och en med en rent märklig förmåga att glömma föregående års mödosamma strapatser i vår Sörgårdsskog så kommer vi, antingen i underkylt regn och/eller plumsande i ett par dm blötsnö,  kämpa oss genom snårig och obanad terräng.

Idén att leta gran i god tid under en säsong när det är torrt, varmt och lättsamt härligt att gå i skogen stannar alltid just på idéstadiet och händer aldrig någonsin på riktigt.  Av Tradition väntar vi alltid till när det absolut inte går att skjuta upp granletandet längre och av samma långt gående Tradition så är det aldrig heller bra väder när vi ska leta gran.

Aldrig!

När så mitt stackars protesopererade högerknä efter ett antal timmars slit till sist hotar med att säga upp sig och kräver kaffe och kaka som kompensation så brukar det sluta med att vi tar den gran vi tittade på först.

Den som står precis vid stigen, 5 minuters  enkel promenad hemifrån och som absolut inte dög på vår väg ut på julgransexpeditionen men nu, några timmar senare, framstår som riktigt, riktigt acceptabel.

Det vill säga hyfsat snygg, hyfsat tät, hyfsat grön och ganska rak. Det KAN i och för sig bero på den skymning som alltid infinner sig när vi är ute och letar gran. Precis som nederbörd.

Men som farsan skulle ha sagt, med lite glitter i grenarna så blir den ändå snygg!

Snart är det dessutom dags för oss att ge oss ut för att  hitta den RIKTIGA granen också vilket gör att allt kommer att upprepas minst en gång till.

Och  till sist! Den som kommer med förslag på fuskalternativ som plastgran eller inköp av odlad kungsgran, båda lättsamt hittade i närmaste stad kommer att mötas av största oförståelse. Traditioner är till för att följas även om det ibland innebär skoskav, utmattning, blodvite och träningsvärk.