Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Huvudsaken att man är snygg!

2016-02-13 11.57.32

18 år ung och hyfsat oförstörd. Här med hak(gummi)bandet elegant uppsatt på hjälmen.

Hela mitt liv har kantats av större eller mindre klädmissar. Oftast större. Inte enbart i mitt ”privata” liv utan också väldigt ofta när jag på olika sätt  antingen för nöjes skull eller i min profession utövat mitt stora hästintresse. I båda fallen kan jag till viss del skylla på dålig smak kombinerad med en klockren förmåga att alltid hoppa på modetrender åtminstone 2-3 år efter att de i övriga omvärlden saligen gått i graven Även det faktum att mitt val av liv inte direkt på ett positivt sätt främjat vare sig en god ekonomi eller hög inkomst har också varit en starkt bidragande orsak till att klädkontot aldrig varit speciellt stort.

Om vi håller oss till stall och ridkläder och lämnar min något sorgliga och bristfälliga privata garderob därhän (även om det mesta jag har i klädväg också med förkärlek används när jag ”klär upp” mig för mina ytterst sällsynta statsbesök eller när jag något lite mer frekvent gynnar min lokala livsmedelshandlare) Till vardags ser jag oftast ut så här

Den som vill får gärna hänga med på min knaggliga levnadsstig, fylld som den är av medvetna och( på den tiden det begav sig)  helt omedvetna modeminor.

Och någonstans ska man ju börja och jag startar därför denna självutlämnande  och till viss del smärtsamt själupplevda historia uppifrån.

Jag började ju min rid och hästkarriär för hyfsat länge sedan och då för 50 år sedan var det enda man med säkerhet kunde säga var att ridsäkerhet var något man inte ens kunde stava till. På ridskolan hade man en ”hjälm” på huvudet när man red, dvs så länge man satt i sadeln i någorlunda stillhet så hade man den på huvudet.  Vid högre hastigheter, eventuella krumbukter från hästen eller minsta obalans från ryttaren så gav det elastiska hakbandet efter och landade på marken en liten stund innan man själv fick markkänning.  Denna hjälm var ju en rätt snygg sak i svart sammet, sidenrosett i nacken och knopp på knoppen och sköttes ofta minutiöst efter varje luftfärd. Den borstades, ångades och tejpades för att avlägsna varje spår av sand och spån. Vilket kunde tyckas rätt onödigt då det blev rätt ofta. Att man skulle byta hjälm för att  när den slagit i marken,  hinderbommar,  ridhusväggar eller trampats av hästhovar var inte att tala om! Så länge det snygga guldfärgade märket från Wahlströms var intakt, sammeten gick att limma tillbaka och de värsta fläckarna gick att ta bort så var den fullt användbar.

Ridhjälm Wahlströms

Den viktigaste detaljen i 70-talets ridutrustning. Den guldfärgade hjälmprydnaden från Wahlströms ponnyklubb

2015-12-10 11.57.19

Jag i min ”moderna” Jofahjälm

Så småningom blev ridhjälmarna något bättre, lite säkrare och också allt fulare för att på 70-80 talet övergå till att bli riktigt jätteful. Den tidiga Jofahjälmen satt snart på alla ridskoleelevers huvuden och för att föregå med gott exempel även på mitt huvud. Denna hjälm satt definitivt kvar vid alla avfallningar, bockningar och kullerbyttor oavsett hastighet. Det faktum att hjälmen  genom sin täta konstruktion även effektivt gjorde eleverna mer eller mindre döva resulterade också till många missförstånd, krockar och felbedömningar där hjälmens säkerhet och stötdämpning ofta fick anledning att testas i praktiken. Jag kommer heller aldrig glömma den sk Boerihjälmen vars utseende fick sin bärare att se ut som om den framförde betydligt fler än en hästkraft. Själv ägde jag aldrig en sådan och kan därför bespara er fotobevis på dess utseende. Ridhjälm jofa

Några år senare kom så den mer moderna Jofahjälmen av plast och som, till min och alla andra ridinstruktörers glädje, lämnade öronen fria och därmed också bidrog till att all  ridundervisning fick sig ett rejält uppsving med elever som inte enbart svängde, stannade och bytte gångart genom teckenspråk.Ridjälm jofa2

På 80 talet åkte jag ner till Strömsholm för att utbilda mig till ridinstruktör och då var inte en  plastig Jofahjälm högvaluta  om man säger så. Skulle man tas på allvar (det var åtminstone min upplevelse) fick man återgå till den sammetsklädda varianten igen. Nu hade den fått  en justerbar läderrem under hakan och med ett vidhängande hakskydd vilken oftast istället för att skydda hakan istället orsakade blodvite vid de lika obligatoriska och ofrivilliga avsittningar som ofta erbjöds oss instruktörselever.

Denna hjälm hängde med långt in på 90-talet med den enda ändring att jag plockade bort hakskyddet efter en speciellt smärtsam påminnelse om min dödlighet. Eller iallafall min hakas dödlighet. Man pratade fortfarande inte så mycket om att man skulle kassera hjälmen ”bara” för att den fått några smällar. Tvärtom så litade man bara ännu mer på den när den i skarpt läge visat vad den gick för och fortsatte sedan glatt och förtröstansfullt använda den i ur och skur.

Min väl använda "Strömsholmshjälm" användes ända in i detta millenium

Min väl använda ”Strömsholmshjälm” användes ända in i detta millenium

Numera har jag en ”modern” hjälm, dvs det var vid inköpet redan minst ett par år sedan den var det minsta modern. Den har inga rosetter, knoppar eller sammet så långt ögat når och är begåvad med ett bäst-före-datum.

Min Nya "moderna" hjälm har vissa likheter med denna från Hööks

Min Nya ”moderna” hjälm har vissa likheter med denna från Hööks

Kanske precis som jag!

Så fort jag återhämtat mig från detta inlägg kommer jag att redovisa för några av de fantastiska fotbeklädnader jag ägt och använt under min karriär inom hästeriet.

14 kommentarer

  1. Ulrika Lönnebrink

    13 februari, 2018 at 09:04

    Jag hade en Boeri :-) inte vacker men kändes trygg och hade i alla fall hål för öronen ”ha,ha,ha”

  2. Agneta Johansson

    5 februari, 2017 at 21:33

    Härligt att läsa:). Har gjort samma resa

  3. Hahaha…det här var det absolut roligaste jag har läst på länge!!! :D Så många goda skratt brukar jag aldrig få av att läsa någons blogg!! Du skriver verkligen sällsynt underhållande måste jag säga! :D

    Mvh Anna

    • Yvonne Larsson

      19 februari, 2016 at 14:06

      Roligt att det uppskattas :) Det är roligt att skriva också :)

      • Ja det är jätteroligt att skriva!! :-) Hur kan jag följa din blogg? Är det bara att fylla i sin e-postadress nedan? Jag tittade efter din blogg på Bloglovin, men såg den inte där.

      • Yvonne Larsson

        19 februari, 2016 at 17:42

        Haha, så långt har jag inte kommit att jag räknat ut hur man får följare. Hur gör man för att lägga in bloggen på Bloglovin?

      • Yvonne Larsson

        20 februari, 2016 at 18:16

        Nu har jag fått hjälp av sonen så nu går det att följa mig via epost plus att jag är registrerad på en massa olika ställen , bla Bloglovin :) Tack för att jag fick tipset av dig, det är ju roligt att hitta folk som läser det man skriver :)

      • Så kul att jag kunde tipsa om något, för jag är verkligen ingen expert :-) Då ska jag titta efter din blogg på Bloglovin. Det är jättelätt att börja följa en blogg där så fort man har sökt fram den :-)

        Mvh
        Anna

  4. Jag är förvånad över att du kom ihåg namnet på den ofantligt fula Boerihjälmen, men du kanske har ’researchat’ innan du skrev. Den runda Jofahjälmen var min inträdesbiljett i ridhjälmvärlden.

  5. Underbart! Var också rädd om mitt Wahlströms märke som ståtligt prydde hjälmen. Har fortfarande kvar böckerna om Annika och Turk, de röda ryggarna. Stort affektionsvärde!

  6. Helene Odefjord

    14 februari, 2016 at 13:03

    Hahahaha…tänk vad man kan få en helt annorlunda syn på den, i mitt tycke på 70-talet, helt fantastiskt fina och älskade svarta sammetshjälmen med knopp, rosett, W- märke, vackra röda blanka innerfoder och gummiband som jag oförtrutet knöt fler och fler knutar på för att inte bandet skulle hänga alltför långt inunder hakan alltefter att det töjdes ut. Undrar om jag inte har den kvar i mina gömmor.

    • Yvonne Larsson

      14 februari, 2016 at 13:13

      Ja denna illusion av säkerhet detta hakband utgjorde! Ett gummiband som blev allt längre och längre och till sist fick så många knutar att det inte fanns en uns av elasticitet kvar :) Det var först när Jofahjälmen lämpligen uppfanns som hästar och ridning blev farligt ;)

  7. Helt plötsligt känner jag mig rätt okej med att ha startat min hästkarriär med den plastiga Jofahjälmen ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2018 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑