Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Månad: februari 2015

Det var faktiskt bättre förr!

blandat 20100508 043På många platser i dagens värld finns  ett stenhårt klimat som får unga människor att må dåligt och känna sig mindre värda. Detta gäller dessvärre även i en miljö man tycker skulle vara förskonad från mobbning och särbehandling nämligen bland hästmänniskor. Många gånger utsätts unga människor för rent kränkande behandling av sin omgivning enbart för att hästen de rider och tränar  råkar ha vita siffror på halsen. Det finns en attityd som skapar ett ”vi och dom”och som utesluter de som inte har en häst med rätt stamtavla.  Tjejen i filmen nedan visar ett stort mod och styrka när hon berättar om sina erfarenheter och är värd all beundran för att hon orkat stå på sig och inte ge upp sina drömmar men  samtidigt  blir jag ledsen, upprörd och bestört över att filmen ens  ska behöva spelas in! Det borde vara en självklarhet att få utöva sitt hästintresse utan att hela tiden behöva bevisa något och alltid slå ur underläge.

Se filmen här!

 

1977 startade jag ridskolan i Nordmaling och de hästar som vi då hade att tillgå var ett gotlandsruss, ett äldre svenskt halvblodssto och en varmblodstravare. Alla fungerade precis lika bra, oavsett ras på lektionshästen och ingen  hade några åsikter om att lektionen skulle vara mindre bra om man fick rida varmblodet än någon av de andra. Under åren som kom införskaffades allt fler hästar, vi köpte in och vi lånade hästar och ponnyer av alla de slag och storlekar lämpliga för vår ridskoleverksamhet.  Det var även ett flertal både varm och kallblodstravare som utan några som helst problem fungerade precis lika bra som vilka andra hästar som helst. Och INGEN pratade på den tiden nedsättande om dessa hästar, tvärtom så minns jag att vi beundrade dessa hästars egenskaper och att mina elever väldigt gärna red dom på sina lektioner.

Ute på tävlingsbanorna så var det ofta ridtravare med i startfälten och de både hoppade och gick dressyr. Och återigen, INGEN tyckte det var något konstigt med det heller. Alla hästar var med och tävlade på samma villkor och det gick alldeles utmärkt utan att någon tittade snett på någon annan på grund av vilken sorts häst de red. Snarare tvärtom, toleransnivån var hög och man imponerades av dessa ridtravares kämpaglöd och utstrålning. Och när man tänker tillbaka så var ofta dessa  ekipage som gjorde störst intryck och som också har fastnat i minnet.

Men så hände något, attityden förändrades och snart blev det fult att rida travare. De som hängde kvar vid sina varm och kallblod räknades som sämre ryttare och hur bra och skickligt de egentligen än red så räknades det inte. Man skulle rida ”riktiga” hästar för att tas på allvar och ses som en seriös hästmänniska. De som envisades med att rida på sina ”gammtravare” behandlades väldigt styvmoderligt och den allmänna åsikten var att man skulle hålla sig i skogen och man var inte längre välkommen på  tävlingsbanor och  ridkurser.   Och att ha travhästar ute på ridklubbarna blev helt uteslutet, plötsligt dög de inte och  ridtravarna  fick avvecklas för att  ridskolorna inte  skulle räknas som oseriösa och  dåliga.

Varför det blev så kan naturligtvis diskuteras och jag kan  se ett flertal aspekter till att det blev så. T e x har  ett riktat avelsarbete skapat travhästar som är alltmer specialiserade inom sitt område och ridbarheten har naturligtvis inte varit något man prioriterat när man velat föda upp framtidens travstjärnor. Det krävs också ett tålmodigt och  målmedvetet arbete från en duktig ryttare att skola om en aktiv travhäst till att bli en välutbildad ridhäst och just tålamod verkar dessvärre många gånger vara en bristvara hos många människor.

MEN trots detta så finns det ändå massor av jättefina hästar som, fast att de var menade att springa på våra travbanor, fungerar precis lika bra som ridhästar. Och det finns massor av människor som faktiskt älskar sin hästar precis lika mycket oavsett om de har frysmärkning på halsen eller inte!

Det som är så obegripligt, sorgligt och frustrerande är att attityden hos väldigt många hästmänniskor fortfarande är att det är ”fult” att rida vissa sorters hästar medan det är ”fint” att rida andra! Här har ridklubbar, ridinstruktörer och utbildningsanstalter ett stort ansvar att se till att alla, oavsett vilken typ av häst man rider eller vilken ras den hästen har, får möjlighet att känna samhörighet och vara välkommen att delta i alla aktiviteter utan att någon ska titta snett och komma med nedsättande kommentarer.

Är det inte dags att vi backar bandet och blir mer tillåtande igen? Se till att barn och ungdomar fostras på ett bättre sätt där en medmänsklig värdegrund prioriteras och grundläggs. Vuxna måste gå före som goda exempel och få barnen att förstå det  inte finns sämre eller bättre hästar utan att alla  rätt och slätt är hästar! Låt folk få rida vilka hästar de vill, så länge man inte skadar sig själv, hästen eller någon annan så kan det ju knappast ha någon betydelse vilken ras hästen har. Så länge ryttare och häst har roligt tillsammans, trivs och utvecklas spelar det väl ingen roll om hästen är liten eller stor, brun eller svart?

Eller att den råkar ha några vita siffror på halsen!

Lider din häst av SPR?

SPR är ett syndrom som de allra flesta ridhästar lider av i mer eller mindre allvarlig form. Trots att vi människor oftast försöker undvika SPR så drabbas de flesta hästar ändå av det. Ibland och förhoppningsvis får de endast en lätt känning men ofta blir tillståndet dessvärre mer långvarigt och kan till och med övergå i att bli kroniskt. De olika symtomen kan vara allt från väldigt subtila till kraftiga och helt omisskännliga och här nedan hittar du en lista över de 20 vanligaste uppräknade helt utan inbördes ordning.

  • Hästen har lättare att svänga åt ett håll än åt det andra.
  • Hästen har svårare med den ena galoppen
  • Hästen vill inte bli fångad i hagen
  • Hästen har svårare med sidvärtsrörelser åt ena hållet
  • Hästen har ofta ledinflammationer
  • Hästen får allt sämre gångarter
  • Hästen gnisslar med tänderna oavsett om den har bett eller inte vid ridning
  • Hästen har aversioner mot sadeln och/eller blir allt surare vid skötsel
  • Hästen får inga ryggmuskler hur mycket den än ridtränas
  • Sadeln åker snett, framåt eller bakåt
  • Hästen har svårt att gå på rakt spår
  • Hästen känns stel och spänd när du rider den
  • Hästen bockar eller sparkar bakut vid ridning
  • Hästen sparkar mot skänkeln
  • Hästen tjurar ihop vid ridning
  • Ryttaren får ont i kroppen av att rida, framför allt i rygg och bäcken
  • Hästen står inte still när du sitter upp
  • Hästen börjar hålla svansen snett
  • Hästen är öm i musklerna på överlinjen
  • Hästen hatar när man spänner sadelgjorden

Har din häst mindre än 1 av dessa symtom är du och din häst bara att gratulera!

Visar din häst mer än 1-2 av ovanstående har din häst troligast SPR och du bör göra ngt åt detta innan det blir värre.

Det bästa är att anlita en duktig yrkesman då det ofta är svårt att fixa det själv, säg att den fått SPR (SPR=Skit På Ryggen!) och gör dig beredd på att ringa vederbörande sadelutprovare för många och regelbundna återbesök!

Lider din häst av många av de uppräknade symtomen har din häst allvarliga problem! Då bör du även kontakta någon bra kroppsterapeut för att hjälpa hästen att rehabilitera sig innan den kan ridas igen. (tex en Equine Touchterapeut)

Hästar kan också ofta drabbas av SIS (Skit i Sadeln) vilket många gånger KAN vara en stor och bidragande orsak till SPR. Där hjälper det oftast inte med att enbart byta sadel utan där krävs en ökad självinsikt hos ryttaren i kombination med en bra instruktör och kanske att ryttaren gör ett antal besök hos kiropraktor eller sjukgymnast.

Självklart kan hästen få liknande symtom av andra orsaker men många gånger kommer  problemen från en dåligt anpassad sadel som är för trång eller för vid, för platt eller för svängd, sned eller skev, för stor eller liten, för lång eller för kort. Och tänk på att sadeln även ska passa ryttaren då en obekväm sadel orsakar spänning och snedbalastning  och som, hur bra den än passar din häst, ändå snabbt skapar stora problem för den.

Så välkommen till sadelträsket!

Bett eller inte bett? Det är frågan!

Denna film är inte helt ny och många av er har säkert sett den redan. Men ta er ändå tid att se den igen och fundera sedan på hur många hästar det finns i er närhet som har bettrelaterade problem.

Numera vet de allra flesta människor som håller på med hästar att hästen INTE är skapad för ridning och att det INTE finns någon plats för hästen att ha ett bett i munnen. Dessutom ser alla hästar olika ut, inte bara utanpå utan även inuti.  Ändå blundar många för problemet och väljer hellre att testa alla bett, nosgrimmor, nya typer av träns och hjälptyglar som finns för att hästen i deras ögon MÅSTE ha bett i munnen när den rids.  Om man nödvändigtvis vill och måste använda bett (tävlingsryttare är ju tyvärr tvingade till detta pga tävlingsreglementet) varför anlitar inte fler  utbildad hästtandläkare för en ordentlig munhåleundersökning av sin häst?  Vid en sådan kontroll kan tandläkaren direkt se om hästens anatomi och munstatus  överhuvudtaget tillåter betsling och om så är fallet även ge förslag på vilka bett som passar bäst.  Så mycket lidande och så mycket smärta många hästar skulle slippa om detta vore en obligatorisk åtgärd! Och så mycket problem mellan ryttare och häst som inte  skulle behöva uppstå.

I de allra flesta fall går det ju alldeles utmärkt att rida och arbeta sin häst utan bett överhuvudtaget. Hos oss får alla elever lära sig att rida i repgrimma  först innan de får rida med träns. Detta skonar hästarnas munnar otroligt mycket samtidigt som eleverna får lära sig att rida med lätthet och träna tajming.  Dessutom uppskattas det väldigt mycket av eleverna att kunna rida utan att riskera skada hästen i munnen.

IMG_1644

 

 

© 2017 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑