På många platser i dagens värld finns  ett stenhårt klimat som får unga människor att må dåligt och känna sig mindre värda. Detta gäller dessvärre även i en miljö man tycker skulle vara förskonad från mobbning och särbehandling nämligen bland hästmänniskor. Många gånger utsätts unga människor för rent kränkande behandling av sin omgivning enbart för att hästen de rider och tränar  råkar ha vita siffror på halsen. Det finns en attityd som skapar ett ”vi och dom”och som utesluter de som inte har en häst med rätt stamtavla.  Tjejen i filmen nedan visar ett stort mod och styrka när hon berättar om sina erfarenheter och är värd all beundran för att hon orkat stå på sig och inte ge upp sina drömmar men  samtidigt  blir jag ledsen, upprörd och bestört över att filmen ens  ska behöva spelas in! Det borde vara en självklarhet att få utöva sitt hästintresse utan att hela tiden behöva bevisa något och alltid slå ur underläge.

Se filmen här!

1977 startade jag ridskolan i Nordmaling och de hästar som vi då hade att tillgå var ett gotlandsruss, ett äldre svenskt halvblodssto och en varmblodstravare. Alla fungerade precis lika bra, oavsett ras på lektionshästen och ingen  hade några åsikter om att lektionen skulle vara mindre bra om man fick rida varmblodet än någon av de andra. Under åren som kom införskaffades allt fler hästar, vi köpte in och vi lånade hästar och ponnyer av alla de slag och storlekar lämpliga för vår ridskoleverksamhet.  Det var även ett flertal både varm och kallblodstravare som utan några som helst problem fungerade precis lika bra som vilka andra hästar som helst. Och INGEN pratade på den tiden nedsättande om dessa hästar, tvärtom så minns jag att vi beundrade dessa hästars egenskaper och att mina elever väldigt gärna red dom på sina lektioner.

Ute på tävlingsbanorna så var det ofta ridtravare med i startfälten och de både hoppade och gick dressyr. Och återigen, INGEN tyckte det var något konstigt med det heller. Alla hästar var med och tävlade på samma villkor och det gick alldeles utmärkt utan att någon tittade snett på någon annan på grund av vilken sorts häst de red. Snarare tvärtom, toleransnivån var hög och man imponerades av dessa ridtravares kämpaglöd och utstrålning. Och när man tänker tillbaka så var ofta dessa  ekipage som gjorde störst intryck och som också har fastnat i minnet.

Men så hände något, attityden förändrades och snart blev det fult att rida travare. De som hängde kvar vid sina varm och kallblod räknades som sämre ryttare och hur bra och skickligt de egentligen än red så räknades det inte. Man skulle rida ”riktiga” hästar för att tas på allvar och ses som en seriös hästmänniska. De som envisades med att rida på sina ”gammtravare” behandlades väldigt styvmoderligt och den allmänna åsikten var att man skulle hålla sig i skogen och man var inte längre välkommen på  tävlingsbanor och  ridkurser.   Och att ha travhästar ute på ridklubbarna blev helt uteslutet, plötsligt dög de inte och  ridtravarna  fick avvecklas för att  ridskolorna inte  skulle räknas som oseriösa och  dåliga.

Varför det blev så kan naturligtvis diskuteras och jag kan  se ett flertal aspekter till att det blev så. T e x har  ett riktat avelsarbete skapat travhästar som är alltmer specialiserade inom sitt område och ridbarheten har naturligtvis inte varit något man prioriterat när man velat föda upp framtidens travstjärnor. Det krävs också ett tålmodigt och  målmedvetet arbete från en duktig ryttare att skola om en aktiv travhäst till att bli en välutbildad ridhäst och just tålamod verkar dessvärre många gånger vara en bristvara hos många människor.

MEN trots detta så finns det ändå massor av jättefina hästar som, fast att de var menade att springa på våra travbanor, fungerar precis lika bra som ridhästar. Och det finns massor av människor som faktiskt älskar sin hästar precis lika mycket oavsett om de har frysmärkning på halsen eller inte!

Det som är så obegripligt, sorgligt och frustrerande är att attityden hos väldigt många hästmänniskor fortfarande är att det är ”fult” att rida vissa sorters hästar medan det är ”fint” att rida andra! Här har ridklubbar, ridinstruktörer och utbildningsanstalter ett stort ansvar att se till att alla, oavsett vilken typ av häst man rider eller vilken ras den hästen har, får möjlighet att känna samhörighet och vara välkommen att delta i alla aktiviteter utan att någon ska titta snett och komma med nedsättande kommentarer.

Är det inte dags att vi backar bandet och blir mer tillåtande igen? Se till att barn och ungdomar fostras på ett bättre sätt där en medmänsklig värdegrund prioriteras och grundläggs. Vuxna måste gå före som goda exempel och få barnen att förstå det  inte finns sämre eller bättre hästar utan att alla  rätt och slätt är hästar! Låt folk få rida vilka hästar de vill, så länge man inte skadar sig själv, hästen eller någon annan så kan det ju knappast ha någon betydelse vilken ras hästen har. Så länge ryttare och häst har roligt tillsammans, trivs och utvecklas spelar det väl ingen roll om hästen är liten eller stor, brun eller svart?

Eller att den råkar ha några vita siffror på halsen!