Yvonne Larsson

Hästkurator och människotränare

Månad: december 2014

Lonius

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Min första häst Lonius. Amerikansk varmblodstravare f. 71

Precis som de allra flesta hästtokiga tjejer så var min allra högsta önskan när jag var liten att jag skulle få en alldeles egen häst! Under hela min uppväxt läste jag alla flickböcker som fanns och drömde mig bort till en värld där hästar räddades ur dramatiska stallbränder, från fasansfulla hästhandlaröden eller ur osympatiska och dryga rikemansdöttrars välmanikyrerade och hårdhänta händer. I denna rika fantasivärld var det alltid jag som var den lilla hjältinnan som efter diverse äventyr och vedermödor till sist fick sin älsklingshäst och som sedan, (naturligtvis mot alla odds), vann ära, respekt och alla rosetter och pokaler värda att erövra.

Jag kunde på den tiden gå och eller cykla miltals bara för att få se eller klappa en häst över ett hagstaket för att sedan nöjd och lycklig ta mig hem lika lång väg igen. Visserligen red jag lektioner på Stora Ridskolan och var även stundtals någon slags skötare till ett par av hästarna där plus att min mormors gamla arbetshäst Gullvivan stundtals fick rycka in och under protest agera ridhäst. Men det räckte inte på långa väga för att släcka min brinnande längtan efter en egen Häst. Den med stort H!

Efter några års hästuppehåll där jag ägnade mig mer åt obligatorisk tonårsrevolt än skolarbete och studier så fanns ändå hela tiden drömmen om en häst i bakgrunden och när det så småningom inte längre var roligt att enbart vara pubertal tjurskalle och nejsägare så hittade jag lämpligt nog denna annons i vår lokala dagstidning.

”Varmblod 3 år, hingst, helt orinriden och totalt talanglös som travhäst. Hyfsat hanterbar och jättesöt, så länge du inte knäpper med fingrarna eller håller i ett spö. Frisk, förutom 2 halvkassa framben. Säljes för 3 600 kr (ej prutbart) Gärna till 2 stryktåliga tonårsflickor med helt aningslösa och okunniga föräldrar!”

Så stod det naturligtvis inte i annonsen men kunde ha gjort det om säljaren hade varit liiite mer ärlig och liiite mindre angelägen om att snabbt bli av med hästen.
Jag och min lillasyster hade tillsammans lyckats med konststycket att genom diverse extrajobb (oftast barnvaktande mm) jobba ihop den otroliga summan av 3 500 kr. Minns att detta var 1974 och att det var enormt mycket pengar på den tiden. Åtminstone var det för oss två fattiga systrar en mindre förmögenhet då vi kom från en stor familj som av nödvändighet var vana att vända på vartenda öre för att få vardagen att gå ihop.

Och troligen kan alla också leva sig in i vår bottenlösa förtvivlan när ägaren/säljaren visade sig inte kunna tänka sig att pruta den 100-lapp som fattades för att vi skulle kunna betala för hästen!

Lösningen kom efter många och hårda förhandlingar (fler och säkert även hårdare än 2014 års decemberöverenskommelse) med vår pappa av vilken vi till sist lyckades vi  få ”låna” 100 kr (han ”lånade” för övrigt ut rätt mycket pengar framöver också)

Vi, alltså jag och min syster, hela 18 respektive 15 år, tyckte (innan vi blev hästägare) att vi var otroligt erfarna och skickliga hästmänniskor så någon veterinärbesiktning gjordes naturligtvis inte innan köp. Jag vet inte ens om det var tal om någon sådan och då vi troligast inte ens visste att det existerade så blev det inte heller någon. Vi tyckte att Lonius var söt och det räckte för oss!

Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag rätt vaga minnen, alternativt förträngt hur det egentligen gick till när vi var och tittade på honom första gången. Troligen stod vi andäktigt utanför boxen och bara tittade på honom, kanske vi klappade honom lite också.  Det jag minns bäst är att vi var totalt och absolut överens syrran och jag om att vi bara MÅSTE ha honom.

Att vi inte hade råd med någon annan häst spelade säkert också väldigt stor roll. Kanske också att utbudet av saluhästar i vår lilla norrländska avkrok av världen varken var varierande eller speciellt stort. För övrigt tror jag att det nog var första och sista gången som jag och min syster var överens om något som överhuvudtaget hade med Lonius att göra.

Nåväl, efter att högtidligen lovat vår far att de hundra lånade kronorna skulle betalas tillbaka med det snaraste,(vilket jag hoppas är preskriberat nu 40 år senare) så kunde vi någon dag senare äntligen titulera oss för stolta hästägare. Vi lyckades också på något sätt hitta en stallplats åt vårt nyförvärv där vi glada och förväntansfulla installerade vårt fyrfota fynd. Nu skulle våra drömmar uppfyllas och vi skulle i valfri gångart rida mot solnedgången.

Dessvärre hade inte Lonius läst samma överromatiserade hästbok som vi, så det gick väldigt snabbt att upptäcka att den lilla söta och gulliga häst vi trodde att vi hade köpt varken var speciellt söt eller gullig utan snarare en stark, kaxig och hormonstinn unghingst. Att bara ta honom in och ut ur stallet var en prestation i klass med gladiatorspel och den stackars stallägaren måste ha skakat sitt huvud i förundran över hur självmordsbenägna folk kan bli.

Av ren överlevnadsinstinkt så bestämde vi oss raskt för att kastrering var det enda alternativet (för oss människor alltså, vi frågade aldrig vad Lonius hade för åsikt i den frågan) för naturligtvis stenvägrade vi erkänna att vi på något sätt skulle ha tagit oss vatten över huvudet.

Sagt och gjort, snart var Lonius manlighet ett minne blott och en mycket lätthanterlig och spak pålle med lätt bredbent gång kom tillbaka från veterinären. I ganska precis två dygn var Lonius precis den häst vi i vår enfald trodde att vi hade köpt. Otroligt beskedlig, artig och rar gick han med en ursäktande min lugnt och eftertänksamt in och ut ur stallet. Han uppförde sig som en ängel och vi slappnade suckande av lättnad av och trodde att NU var alla problem lösta och NU skulle vår härliga tid som hästägare starta.

Detta bedrägliga tillstånd pågick ganska precis lika lång tid som det tog för honom att hämta sig från den värsta chocken. På den tredje dagen hade både svullnad och smärta lagt sig och Lonuis var back in business! Med förnyade krafter försökte han slita sig, bita och sparka oss, springa över oss, stegra och var allmänt orolig och stökig.
Det var DÅ kom jag på den otroligt intelligenta idén att jag skulle tömköra honom! (Vi hade ingen vagn men väl en gammal travsele) En nykastrerad häst ska röra på sig för att läka på rätt sätt (hade någon sagt). Och dessutom så skulle han ju bli lugnare om han fick motion, (hade jag räknat ut). Så på med selen och ut med hästen, jag efter med tömmarna i ett stadigt grepp.

Och se på tusan! Lonius traskade villigt och glatt ut från stallbacken och ut efter vägen med mig gående efter i en illusion av att det var JAG som utförde denna fantastiska bedrift att så skickligt tömköra Tok-Lonius (som han numera vanligen kallades). Han skulle nu få den motion hans kirurgiska ingrepp krävde och sedan skulle han bli lugn, fin och medgörlig.

Ja, ja ni fattar hur det gick.

Verkligheten kom i kapp efter ganska exakt 1 km. Där tyckte Lonius att han var tillräckligt långt från stallet för att det skulle bli intressant att utföra ett av sina, för oss ännu okända, supertrick. Han tvärstannade för att i några sekunder fullständigt frysa fast i backen och därefter göra en helomvändning i luften som skulle ha gett 6.0 av alla domare om det hade varit konståkning. Jag har visst glömt att skriva att allt detta hände i mars månad vilket betyder vi befann oss på samma underlag som isprinsar och prinsessor utövar sin sport på.

Eftersom jag och min syster redan befann oss i en djup konflikt över huruvida vi överhuvudtaget skulle ha häst alls och Lonius i synnerlighet (jag ville, hon inte) så vägrade jag naturligtvis att släppa tömmarna. Med fingrarna krampaktigt runt tömmänden åkte jag sedan ung 500 av de 1000 metrarna i framstupa magläge tillbaka till tryggheten (Lonius trygghet alltså) Någonstans halvvägs lossnade mitt grepp och hans fart blev, från att varit lite lätt hämmad, till något hans tidigare travtävlande ägare skulle blivit djupt imponerad av (förutom galoppinslagen förstås).

Turligt nog så har barn och dårar som bekant sina egna skyddsänglar och, visserligen snöig och högröd av ilska och skam, så anlände jag en stund senare till stallet med enbart några skrubbsår. Där utanför stalldörren väntade Lonius, föga imponerad av min något tilltufsade uppenbarelse, på att bli insläppt i sin box.

Det var nog då vår pappa, som även om han kunde räknas som hästokunnig, insåg att han var tvungen att ingripa för att inte familjen kraftigt skulle reduceras.

Han svetsade ihop en rockard, fick en snabbkurs i selning, struntade i samma snabbkurs i körning och körde sedan Lonius utan några som helst problem varje dag.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Syrran och Lonius samt min pappas egenhändigt tillverkade rockard.

Vi bytte stall, jag minns inte helt säkert men jag misstänker att den första stallägaren tyckte det var en mycket bra idé och hen saknade knappast varken oss eller hästen när vi flyttade.

Vi körde Lonius med rockarden till det nya stallet då vi fortfarande inte ens tänkt tanken på att våga rida honom trots att vi införskaffat både en sadel och träns.

Tränset var f.ö. inköpt på Åkerbloms Pappershandel som var det första ställe i Umeå man kunde köpa hästutrustning på. Detta träns höll mig sysselsatt i dagar då det inte var hopsatt utan kom i delar och jag i ärlighetens namn inte hade så stor koll på den tiden.  Det liknade iallafall inte de rejäla och ytterst slitstarka träns med militärt ursprung hästarna på Stora Ridskolan hade och inte heller fanns det något internet så att jag kunde googla.

Vi blev inte så långvariga i det nya stallet heller, vilket mest berodde det på den enorma vita geten JP vars största glädjeämne i livet bestod i att med sina överdimensionerade horn deformera gårdens soptunna. När han tröttnade på det så var det nästan lika roligt att jaga rädda tonårstjejer runt stallbacken. Vi blev under den månad vi dagligen vistades i det stallet extremt vältränade, startsnabba och vi lärde oss att vigt klättra i både hö och spånhögar. Jag har efter den erfarenheten fortfarande lite svårt för getter.

En annan nackdel med stallet var att vi helt var hänvisade till vägarna runt byn när vi skulle ”träna” vår häst. Och även om det var betydligt mycket mindre trafik för 40 år sedan var det ändå tillräckligt med bilar, motorcyklar, cyklar, barn, stenar och små gröna gubbar som i Lonius ögon alla rörde sig på helt oberäkneligt och skrämmande sätt.

Särskilt barnen och de små grönfärgade gubbarna.

Han var helt enkelt rädd för det mesta som gick att bli rädd för och trots vår ihärdiga träning så slutade de flesta ”träningspassen” med att Lonius helt enkelt sprang hem till stallet. Vilket i praktiken gick snabbt då vi oftast inte kommit så många hundra meter då vi tappade honom. Det handlade inte heller OM vi skulle tappa honom, utan NÄR vi tappade honom. Vi red fortfarande inte utan gick med honom så den enda ”motion” han fick var i princip den bit han sprang på egen hand tillbaka till tryggheten.

Vår far, som var en klok man, hade vid det här laget förstått att hans döttrars kunskaper inte riktigt var så gedigna som de hade gett sken av innan hästköpet och att något radikalt skulle krävas för att hus och hästfrid skulle infinna sig. På något sätt lyckades han hitta ett stall där det fanns erfarna och skickliga hästmänniskor som (efter viss övertalning från pappas sida) lät oss flytta in i den enda tomma boxen.

Denna flytt visade sig vara en av de största och mest avgörande händelse för mitt fortsatta liv med hästar. Ingen vet ju vad som skulle ha hänt annars men troligen skulle det ha sett helt annorlunda ut om jag och min syster inte hade träffat och fått lära känna dessa underbara, kunniga och hjälpsamma människor.

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

Med lite hjälp så blev Lonius en riktigt fin ridhäst!

De tog oss under sina vingar och hjälpte oss att rida in och utbilda Tok-Lonius så att epitetet Tok (nästan) helt försvann. Jag har massor av roliga minnen av människor och hästar från den tiden och om andan faller på så kommer det kanske ett inlägg om Våge, Bror och Ketty mfl. och deras hästar Detonator, Utrillo och Ylva. Stallet finns fortfarande kvar, det ligger ute på Röbäcksslätten och numera har 4H sin verksamhet där. Vi blev kvar i Röbäcksstallet ända fram att till vi efter några år flyttade till Nordmaling  där vi så småningom startade kommunens första ridskola och ridklubb.

Men det är en annan historia vilken den som vill kan läsa om här Konsten att starta en ridskola

God Jul och Gott Nytt År!

God Jul och Gott Nytt 2015!

God Jul och Gott Nytt 2015!

God Jul och Gott Nytt År!

Äntligen kom vintern och precis lagom till julen!Vi på Sörgården tillönskar alla elever, kunder, vänner och bekanta en riktigt God Jul och hoppas att alla ska få en fantastisk ledighet tillsammans med två och fyrbenta vänner. Jag vill också passa på att tacka för den fina respons jag fått på mitt bloggande och är både lite förvånad, glad och och stolt att så många läser mina inlägg! Detär många nya inlägg på gång och så fort lugnet infinner sig efter helgerna så kommer de att finslipas och publiceras. Det är artiklar som handlar om bl.a hästhälsa, träning och Equine Touch. Jag fortsätter också att gräva i mitt hästförflutna och närmast kommer berättelsen om hur jag på 70 talet blev hästägare för första gången.  Hoppas att ni fortsätter följa min blogg även under nästa år!

Köp en Ridtravare!

Smiss Friman (Frippe) är en av de fantastiska varmblodstravare som arbetat som ridskolehäst här på Sörgården. (Foto: Stig Nilsson)

Smiss Friman (Frippe) är en av de fantastiska varmblodstravare som arbetat som ridskolehäst här på Sörgården. (Foto: Stig Nilsson)

När jag köpte min första häst så var det en varmblodstravare. Han hette Lonius och var 3 år och hingst. Hur smart detta var kan diskuteras och jag och min syster (som var delägare) fick många lärdomar den tuffa vägen.

Om Lonius och vad han lärde oss kan man skriva mycket och någon dag ska jag sätta mig ner och delge de som kan tänkas vara intresserade.

Men det mitt inlägg idag kommer att handla om är egentligen inte Lonius utan på vilket sätt människor värdesätter olika hästraser. När vi köpte Lonuis var året 1974 och då betalade vi 3 600 kr för honom. Han var som sagt 3 år, okastrerad och helt oinriden. Och utan att överdriva, rätt jobbig att hantera.. 3 600 kr räknades även på den tiden som billigt och vi tyckte att vi gjorde en bra affär.

För 40 år sedan kunde man köpa en inriden halvblodshäst för runt 10 000-15 000 kr och en ponny för 5-10 000 kr. Idag ligger priset för samma typ av hästar på minst 50 -100 000 och en D ponny kan lätt gå på detsamma utan att någon höjer på ögonbrynen. Men en varmblodstravare kostar fortfarande ofta inte mer än vad vi betalade 74. (Egentligen ännu mycket mindre med tanke på inflationen.) Fungerar hästen inte på travet och genererar pengar åt sina ägare och tränare så tappar den snabbt sitt ekonomiska värde och man ser hur många annonser som helst om varmblod som skänks eller överlåts i princip gratis. Jag kan mycket väl förstå att om hästen inte fungerar eller håller för det den är tänkt för så måste den säljas vidare men det jag inte kan förstå är hur en levande varelse helt plötsligt kan bli helt värdelös!

Ett stort problem är just det låga priset och att det i många fall kanske inte är de allra mest erfarna och ekonomiskt mest köpstarka ryttarna som köper dessa billiga hästar. Och dessvärre är en orutinerad ryttare och en häst i full tävlingskondition (som dessutom i princip enbart lärt sig att springa fort framför en vagn) inte alltid en så lyckad kombination. Tyvärr har detta gett varmblodstravaren ett oförtjänt dåligt rykte då det krävs en del för att skola om travhästen till ridhäst. Men då varmblodet generellt är en otroligt klok och lättlärd ras så ger en genomtänkt och målmedveten träning snabbt väldigt goda resultat.

Och faktum är att en dålig ryttare är lika förödande för hästar oavsett vilken stamtavla den har!

Tyvärr är fortfarande mångas syn på varmblodstravare att de är en sämre sorts häst och man hör nedsättande kommentarer om ”gammtravare” som inte duger, som inte går att rida normalt på eller absolut inte kan hävda sig bland andra ”bättre” hästraser. Och inte blir det bättre av att de som rider, tränar och älskar sina ridtravare också ofta räknas som en ”sämre” sorts ryttare. Detta gör mig fullkomligt rasande! Att vara så rasistisk mot en kategori av hästar och människor är så lågt att botten är nådd! Inte konstigt att världen ser ut som den gör när folk inte ens kan acceptera varandras val av häst!

Självklart ska man inte i första hand köpa ett varmblod om det man vill med sin ridning är att kunna hävda sig i de högre tävlingsklasserna. Då köper man en häst som är specifikt avlad för det ändamålet eftersom förutsättningarna för framgång då blir större. Men det utesluter inte det faktum att det finns en hel del Ridtravare som med rätt träning och god fysik kan nå precis samma resultat som vilken ridhästras som helst!

Och handen på hjärtat! Hur många av de uppskattningsvis 360 000 hästar som finns i Sverige är tävlingshästar på högre nivå? Och hur många av Sveriges alla ryttare har tid, talang, möjlighet eller ekonomi för att nå eliten?

Om man frågar ridhästmänniskor vilken typ av häst de vill ha (inte ras) så svarar de allra flesta att de vill ha en vaken men lugn häst som är trygg och trevlig att rida/köra och hantera i alla situationer. De flesta vill ha en glad och lättsam häst att motionsrida, gå kurser med, träna och kanske ställa upp i mindre tävlingar på lokal nivå. Varför inte då satsa på en varmblodstravare som med råge uppfyller alla dessa krav?  Om folk lät bli att avskräckas av fördomar och förutfattade meningar och istället se vilka otroligt fina kvaliteter och mångsidighet dessa hästar har skulle så många hästar slippa gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr så slutar många friska, vackra och unga individers liv i slakthusen enbart för att ingen tycker att de duger. Vilket jag tycker suger!

Alla hästar har lika stor rätt att finnas och även om man som ryttare inte kan tänka sig att rida eller äga en Ridtravare så betyder det inte att man har rätt att se ner på de som gör det. Hjälpa istället för att stjälpa borde väl vara en självklarhet bland hästmänniskor! Oavsett vilken hästras man föredrar.

Till sist! Om priset för varmblodstravaren skulle ha följt samma priskurva som andra hästar skulle min lilla Lonius idag kosta åtminstone 18 – 20000 kr. Det är väl inte en orimlig summa att betala för en 3 årig häst?

Eller vad tycker du?

© 2017 Yvonne Larsson

Tema av Anders NorenUpp ↑